Lifsbilder från finska hem 1 | Page 8

fly l?ngt bort. Men de stackars barnen! Hvad skulle f?rest? dem? Hellu sk?tte der troget om Anni; hon skulle ju vara ett riktigt vilddjur, om hon hade hjerta att lemna dem. Mari fortsatte sin v?g ?nda fram, och k?nde ej ens mer sin hunger och tr?tthet.
Redan p? afst?nd s?g hon Petu st? i porten och v?nta p? henne och hon anade deraf, att allt nu ej var, som det borde. Gossen darrade af k?ld i sin tunna kl?dning. Han var barhufvad och med nakna ben; p? f?tterna hade han ett par gamla k?ngor. Mari f?rs?kte skynda och vinkade med handen ?t Petu att g? in; men gossen stod qvar.
-- Anni d?r! ropade han.
-- Gud v?lsigne!
Modren ryckte gossen med sig och sprang in. Der greto b?da, Hellu och Anni, Hellu derf?r, att hon inte fick Anni att sluta upp att gr?ta. L?nge hade det stackars barnet redan skrikit, det h?rdes p? r?sten, som nu endast var ett sakta hv?sande. Modren tog henne i sin famn. Hon var igen feberhet, som om natten; munnen riktigt br?nde br?stet. Men hon hade gr?tit sig tr?tt och ?gonen sl?to sig genast. Hon lade barnet fr?n sin famn ner i vaggan, bad Hellu ?ter vagga och gick att s?ka ?t sig en bit mat fr?n bordssk?pet. Der fans ingenting annat ?n n?gra kalla pot?ter och Tiina Katris br?dskal. Hon f?rs?kte nu ?nd? taga en bit deraf, ty hon k?nde en s?dan underlig pl?ga under hjertat. Men, hvad som m? hafva varit orsaken, hon fick ej br?det ner genom strupen, inte ens fast?n hon drack vatten p?. Och n?r hon tvingade sig att sv?lja, ville det komma tillbaka. I det samma b?rjade rummet gunga f?r hennes ?gon och det lade sig som en skymning ?fver dem. Det kom s?kert af vakandet; hon m?ste f? hvila sig. Hon gick vacklande till de fr?n s?ngen i en vr? hoplagda s?ngkl?derna, p? hvilka hon str?ckte ut sig, och bad barnen vara stilla, att hon skulle f? sofva litet. N?r hon lade sig ned och sl?t sina ?gon, hade hon en k?nsla, som om hon sjunkit djupt ner i jorden. Den som ?nd? blott skulle slippa bort fr?n verldens m?dor till ro och hvila, t?nkte hon. Men mer f?rm?dde hon ej t?nka, ty hon f?ll i ett underbart tillst?nd; hon sof ej och hon vakade ej; hon var ej svimnad och ej redig, t?nkte ingenting och k?nde ingenting; men egendomliga syner tr?dde fram f?r henne. Och fast?n hon f?rs?kte f?rdrifva dem -- ty hon f?rstod ?nd? dunkelt, att de voro endast galenskaper -- f?rsvunno de ej, utan ?kades blott och b?rjade pina henne. Jemte allt detta h?rde hon liksom p? afst?nd Hellus r?st, och den visste hon vara verklig, hon visste, att Hellu sj?ng f?r Anni.
I denna form kommo orden till hennes ?ron:
Kom, k?re Jesus, hit, Tag oss fr?n jorden bort. Kom, k?re Jesus, hit, Tag alla till din himmel!
S?ngen afl?gsnade sig allt mer. Endast helt svagt lj?d r?sten ?nnu; hon urskiljde inte ens orden. Slutligen blef allt tyst. ?fven synerna f?rsvunno, hon f?rsj?nk i ro och hvila....
Hellu vaggade, och tystade allt emellan gossarne, hvilka ville bullra alltf?r mycket. Inte derf?r, att det skulle st?rt modren; hon sof s? tungt, att huset helt visst skulle kunnat ramla, innan hon skulle vaknat.
Ungef?r en half timme hade helt s?kert f?rlidit, d? d?rren ?ppnades och tvenne fruar tr?dde in.
-- Mamma, mamma! ropade Hellu.
Men modren vaknade ej. Hon lemnade vaggan och gick att knycka i modren.
-- Mamma, h?r ?r fruar. Stig upp!
Hon skakade om modren s? l?nge, att hon fick denna att lyfta p? hufvudet.
-- H?r ?r fruar, mamma, h?r ?r fruar.
Slutligen syntes hon uppfatta det. Hon gnuggade sig i ?gonen, torkade sin panna, v?lsignade och f?rs?kte s?tta sig upp. Sedan kom hon pl?tsligt att t?nka, att de s?kert voro distriktsinspektriser. Och nu s?go de henne sofva midt p? dagen. De kunde tro henne vara lat och inte ge ?t henne n?got arbete. Och kaffepannan, som ?nnu var framme. Hvad skulle de t?nka om den? Att h?r inte alls var n?gon brist, eftersom man hade r?d att dricka kaffe.
Likt blixtar korsade sig dessa tankar i Maris inre. Och hon blef s? f?rskr?ckt, att hon b?rjade tala f?rvirradt, skr?mde deraf upp sig ?nyo och blandade yttermera bort sig.
-- Jag lade mig litet att hvila dit, under tiden min man gick efter droppar, eller den der lappen, inte l?g jag der l?nge, men mitt hufvud var s? rysligt sjukt, och inte ha vi haft kaffe, bara cikoria lades ocks? i dag i pannan...
Hon hade i sin f?rvirring endast f?rv?rrat saken ju mer hon talade. Hon m?rkte det slutligen sjelf och kunde sedan ingenting annat ?n brista ut i gr?t. ?fven f?r Hellu b?rjade t?rarne droppa l?ngs kinderna. De kommo alltid af sig sjelfva, s? snart hon bara s?g, att modren var bedr?fvad.
Fruarna h?rde p? Mari, s?go sig