Lifsbilder från finska hem 1 | Page 9

omkring i rummet och f?ste slutligen sina blickar p? barnen. Men Mari k?nde sig olycklig. Hon t?nkte att de ?nnu till r?ga p? allt skulle tro, att hon var drucken. Och hon f?rs?kte ?ter, om hon inte skulle kunna uttrycka sig redigare.
-- S? h?r ser det ut i den fattiges hem. Det ?r inte gl?djefullt f?r n?gon; sjukdom och sv?lt, det ?r hvad alla f? h?lla tillgodo med, ?nda fr?n minsta barnet. Till och med den der ?ldsta flickan har re'n f?tt pr?fva lifvets h?rdhet, s? att det nog hinner till f?r henne. Fr?n sp?daste barndomen ingenting annat ?n sjukdom. N?r den ena ?komman var ?fver, kom den andra. Men ?nd? orkar hon lefva. M?nget blomstrande barn omkring henne har g?tt i grafven; men hon slipper inte bort, fast hon ?r svagast af dem alla. L?t ?tminstone bli att gr?ta, din stackare, eller mistar du den lilla syn, du har qvar.
I fruarnas ansigten syntes en k?nsla af medlidande. Den ena af dem klappade Hellu p? hufvudet och tog fr?n sin ficka en kopparslant, som hon lade i barnets hand.
Petu och Ville hade hittills oafbrutet betraktat de fr?mmande. Ville stod alldeles invid dem. Gossens ?gon voro vid?ppna, h?nderna instuckna i byxfickorna och minen allvarsam. Petu gick och puffade honom bak. Men Ville l?tsade om ingenting, utan stod der rak och glodde och v?nde inte ens p? hufvudet. Petu puffade ?n en g?ng. Inte se'n heller. ?nnu f?r tredje g?ngen och s? h?rdt, att gossen for n?gra steg fram?t och h?ll p? att stupa p? fruarnas kl?dningsf?llar. Han b?rjade tjuta och rusade p? Petu. Denne sprang undan, s? att kl?dningen fladdrade. Modren tystade dem och tog fatt i Ville. Petu b?rjade retas:
-- ?h?! si' du! ?h?!
Och till slut r?ckte han tungan l?ngt ut.
-- Hvad heter du, min flicka? fr?gade den ena frun.
-- Int' ?' ja' flicka, fast ja' har kl?dning.
Frun skrattade.
-- Du har v?l ?nd? n?got namn?
-- Petu.
-- Jas?, du heter Petu. N?, jag skall i morgon hemta ?t dig byxor.
Se, det tyckte Petu om! Munnen drog sig till ett bredt leende; han ilade genast till modren och g?mde sitt ansigte i hennes kjolar.
Fruarna g?fvo ?t Mari en lapp, med hvilken hon skulle f? arbete. Tv? g?nger i veckan skulle det ges, m?ndag och torsdag, f?r femti penni i g?ngen. Mari tackade dem ur hjertats djup och f?ljde dem ut i farstun. N?r hon kom tillbaka, f?rargade hon sig ?nnu ?fver kaffepannan, och st?lde hon den nu undan. ?fven st?dade hon f?r andra g?ngen rummet och bannade p? samma g?ng barnen, som hade skr?pat s? mycket under det hon var borta. Inte skulle det eljes gjort n?got, men d? fruarna r?kade komma midt upp i oordningen. Och sedan tv?ttade hon gossarnes ansigten.
-- S?dana stora lunsar och kunna ?nnu inte ens s? mycket, som att h?lla sig sjelfva rena, utan mamma m?ste hinna med allt!
S? bannade hon, under det hon st?kade i rummet. Och hon kunde nog t?nka sig, hvad fruarna sade ?t hvarandra, n?r de gingo derifr?n.
-- Nog var der d?ligt, men de stackrarna ha ocks? sjelfva skuld dertill. De kunde ?tminstone tv?tta sina barn och h?lla snyggt omkring sig. Vattnet kostar ?nd? ingenting.
S? hade hon, d? hon tjenade hos kamrerns, ofta h?rt dem s?ga. Och hur kunde de f?rst? annat, d? de aldrig sjelfva hade f?rs?kt, hur de fattige hafva det. Och de visste inte, hur liten f?rm?ga att arbeta den har, hvars sinne nedtrycks af ett st?ndigt bekymmer och fr?n hvilken hungern tar de sista krafterna bort.
Deraf kom hon ih?g, att de hade n?stan alls ingen mat hemma f?r denna dag. Hellu m?ste bege sig ut med sin p?se.
-- Men dr?j inte l?nge, varnade hon, och stanna inte i k?ken, utan kom bort, om de inte gerna vilja ge. Knyt den der ullduken kring ditt hufvud, att dina ?ron h?llas varma.
Sjelf satte sig Mari att vagga. Hon k?nde sig mycket tr?tt ?nnu och Petu satt v?l der sysslol?s, men han f?rstod aldrig vara aktsam, utan fick alltid barnet att vakna. Hon f?rs?kte derf?r hellre h?lla sig vaken, ?n lemna vaggningen ?t honom.
Hon satt p? en pall; ena handen h?ll hon p? vaggkanten, mot den andra lutade hon sin kind, under det hon st?dde armb?gen mot kn?et. Hon k?nde en s? besynnerlig tyngd, ?gonen ville med v?ld sluta sig och hufvudet nickade, s? att det allt emellan gled bort fr?n handen. D? stannade ocks? vaggan, och genast b?rjade barnet v?nda p? hufvudet. Men d? spratt Mari upp och satte ?ter vaggan i g?ng, till dess Anni ?nyo f?ll i s?mn.
Det blef emellertid i l?ngden m?dosamt f?r henne att sitta. Ryggen och sidorna v?rkte och hon ville inte p? n?got s?tt kunna h?lla sig vaken.
-- Petu, kom och vagga, att jag f?r l?gga mig litet. Der skall du f? bulla, men l?t inte barnet vakna. Ville, kom bredvid mig, s? h?lls du