Lifsbilder från finska hem 1 | Page 7

r?tade upp sig och tog ett par steg tillbaka mot d?rren liksom till tecken, att hon ville g?ra slut p? samtalet -- dessutom ger jag inte gerna ?t n?gon p? skuld en s? kurant vara, som mj?let ?r. N?r vinsten ?r ytterst liten, s? l?nar det sig inte att s?lja annat ?n mot kontanta pengar.
Mari bad om f?rl?telse, att hon kommit och besv?rat, sade adj? och gick bort. Ryggen var mycket mera b?jd ?n vanligt, d? hon gick ned f?r trappan. Hvarf?r skulle hon alls f?rs?ka? Hon borde ha kunnat gissa, att det skulle g? p? det viset. Det var bara att on?digt f?rlora sin tid; Anni gret kanske redan der hemma.
Hon b?rjade g? med riktigt hastiga steg. Men i porten m?tte hon en mager och el?ndig qvinna, som bar tvenne barn p? armen, under det tvenne andra sprungo bredvid henne. Barnen, som hon hade i famnen, kinkade och vredo sig; de stackrarne hade illa och sv?rt att vara. Mari tyckte det var synd med den stackars qvinnan, hvilken tydligen anstr?ngde sina sista krafter.
-- Hur orkar ni b?ra de b?da barnen, ?r det inte alltf?r besv?rligt? fr?gade hon.
-- Hvad skall man g?ra, d? man m?ste. Inte hjelper h?r n?gonting, fast man skulle digna p? fl?cken, svarade qvinnan.
-- L?t det st?rre barnet g?. Det tycks ju vara en rask gosse.
-- Den stackarn ?r felaktig, s? att han inte kan g? bara helt litet i sender.
-- ?hh?, n? s? kom hit d?, s? skall jag b?ra. Hvart ?mnar ni er?
-- Dit till biskopens ?mnar jag g?. De s?gas vara s? goda mot de fattige.
-- Jag skall f?lja er dit. Det blir visst litet krok, och jag borde ocks? redan g? hem, men jag skall komma i alla fall. Vi skola f?rs?ka g? litet fortare.
-- Tack s? mycket. Det k?ns riktigt l?tt nu.
-- Hvarifr?n ?r ni hemma?
-- Fr?n Karttula socken.
-- Lefver er man?
-- Jo; men hans fot har varit sjuk i fem ?r. Och inte l?r den mer bli bra, som den redan ?r alldeles skrumpen och f?rtorkad ?nda till kn?et.
Qvinnan fick t?rar i ?gonen. Hon torkade ansigtet med halsdukssnibben.
-- F?r ni inte hjelp af kommunen?
-- Tv? kappar spanm?l ge de i veckan ?t min man till br?df?da, men ingenting ?t mig eller barnen. Du ?r ung, du m? arbeta, s?ga de. Men Gud v?lsigne, n?r man inte f?r arbete, fast man skulle be p? sina kn?n. Inte har jag i f?rtid vandrat ut p? tiggeri; jag f?rs?kte hellre lida och blifva p? ett st?lle, i v?r ria der i skogen. Och jag lade mig och barnen alla qv?llar att sofva med en st?ndig hunger. Men n?r d?den redan var n?ra att komma, s? m?ste man slutligen lemna sitt bo.
Barnet p? hennes arm blef oroligt. Qvinnan stannade, l?t det f? br?stet i mun och vandrade sedan ?ter fram?t i Maris s?llskap. De st?rre barnen, en gosse och en flicka, b?da kl?dda i ytterst trasiga kl?der, hade sprungit ett stycke f?rut. Qvinnan r?kade i ?ngest och ropade ?t dem att v?nta. F?rst n?r hon hunnit fast dem, lugnade hon sig ?ter. Hon bannade och varnade dem likv?l.
-- Underbart, att ni inte skall lyda. Hvad skall jag g?ra, om ni g? vilse eller bli ?fverk?rda. Stanna nu n?ra mig. H?ll fast i min kjol, Sere!
Sedan fortsatte hon att tala till Mari.
-- Ocks? jag har sett b?ttre dagar. Jag har inte alltid varit i s?dant h?r el?nde. F?rr, n?r min man fick tre och till och med fyra mark om dagen, s? dugde det ?ta och skaffa sig kl?der. Men af dem ha nu de sista trasorna blifvit s?lda och f?rvandlade till f?da under sista vintern. Hvad det m? ha varit f?r en fru der vid stranden, som gaf det h?r t?cket kring barnet. Det fins ?nnu ocks? goda menniskor h?r i verlden. Gud gifve dem blott krafter att samla mera, s? att de ha att ge ocks? ?t andra, och inte ?t mig allena.
-- Blef er man ensam der i rian?
-- Alldeles ensam; det ?r just det, som mest bekymrar mig. Men vi hade intet annat r?d. Fr?n benet rinner s?dant vatten, att det luktar som gift; hvem skulle d? taga honom i sitt hus. Jag f?rs?kte be ?n den ena, ?n den andra dit till kamrat ?t honom, men jag fick inte n?gon.
-- H?r ?r det nu, som biskopen bor.
Mari st?lde gossen ned p? marken.
-- Du orkar v?l redan g? in p? g?rden, sade hon.
-- Tusen tack f?r ert besv?r. Jag kom inte ens att fr?ga efter ert namn.
-- Holpainen heter jag.
-- Jas?, Holpainen. Ja, tack ?nnu en g?ng.
-- F?rtjenar inte.
De skildes. Mari gick nu hastigt hem?t. Ju n?rmare hon kom, dess mer bekl?mdt blef hennes br?st. Skulle hon f?rm? ?ter igen g? och se allt detta -- el?nde, sjukdom, nakenhet och brist. Det var som om n?gon makt skulle drifvit henne att hellre