Lifsbilder från finska hem 1 | Page 6

att sjelfva unders?ka f?rh?llandena och de skulle ge en lapp ?t dem, hvilka fr?mst borde hjelpas. Frun lofvade tala godt f?r Mari och uppge hennes namn, s? att de skulle veta att komma hem till henne. Nog k?nde frun hennes bel?genhet, men f?r ordningens skull m?ste man ?nd? f?lja best?mmelserna.
Hur godt k?ndes det ej nu i Maris hjerta, d? hon gick derifr?n! N?r hon steg ned f?r trappan, bad hon and?ktigt Gud v?lsigna alla goda menniskor, men isynnerhet henne, som bodde der i den enkla vindskammaren och obem?rkt f?r verldens ?gon tillbragte sitt lif i en sjelfuppoffrande k?rleks v?rf. H?r skulle hon ej f? sin l?n, men p? andra sidan grafven skulle Gud nog komma ih?g henne; det var Mari alldeles viss p?.
Hon hade kommit till en hvit h?rng?rd, der det fans en mj?lhandel. Hon stannade. Hon kom att t?nka p? Tiina Katris limpa. Om de der i boden skulle ge ?t henne mj?l p? kredit, s? skulle hon genast kunna ge igen den. Skulle hon v?ga g? och f?rs?ka? Snart skulle hon betala det sedan, n?r hon fick b?rja f?rtjena med handarbete. Hon tog mod till sig och gick in. Hon var litet bekant med f?rs?ljerskan, som var stadsbarn och hette Hanna Pitk?nen. De hade suttit ett ?r i samma klass i folkskolan, kanske skulle hon nu ocks? af den orsaken hjelpa henne.
Det var mycket folk i boden och Hanna hade fullt upp att g?ra. Mari blef st?ende p? afst?nd och v?ntade. Hanna talade gl?dtigt med kunderna, m?tte ut, gaf pengar tillbaka och gaf ?t en och annan en konfekt eller en sockerbit p? k?pet. N?r boden slutligen blef tom, fick Mari tillf?lle att framst?lla sitt ?rende.
Det var on?digt besv?r. Hon fick ett nekande svar.
-- K?ra Mari, nog skulle jag gerna ge, men ser du, jag v?gar inte, sade Hanna. Beg?r af frun, kanske ger hon lof, nog skall jag m?ta ut sedan och skrifva upp i boken.
-- Jag k?nner inte ens riktigt er fru, sade Mari.
-- Hon ?r en fet, stor menniska.
-- Och skulle man kunna f? tala med henne? Bara hon inte tar illa upp?
-- Hvad ?n! G? bara rakt in, till h?ger fr?n porten och sedan f?rsta d?rrn.
Mari gick. Hon kom in p? g?rden; s?g trappan, uppf?r hvilken hon skulle g?, och d?rrn och f?nstren. Hjertat b?rjade bulta och f?tterna ville inte g? fram?t. Hon stod en stund vid v?ggen och f?rs?kte lugna sig. Sedan tvingade hon sig att g? den v?g, som Hanna anvisat henne. Hon torkade sorgf?lligt sina f?tter p? granriset framf?r trappan, steg l?ngsamt uppf?r och gick in. Hon kom i ett slags farstu, med hvit g?ngmatta p? golfvet. ?ter m?ste hon stanna en stund; hon var s? r?dd, att hon knapt v?gade andas, och darrade som af frossa. Hvarje ?der bultade som med tusen hamrar. Hvad skulle hon s?ga? Det hade hon ?nnu inte ens kommit att t?nka p?. Hon f?rs?kte t?nka efter, men fick inte tag i n?gon b?rjan. ?ngestsvetten tr?ngde fram p? hennes panna. In m?ste hon g? i alla fall, det m?tte d? afl?pa huru som helst.
Farstun hade tv? d?rrar. P? vinst och f?rlust gick hon fram till den ena, tog i l?set och ?ppnade, mycket sakta och varsamt. Hon kom in i ett rum, der det fans ett piano, ett bord vid f?nstret och stolar. P? ?msesidor om d?rren h?ngde ?fverplagg p? v?ggarne. Hon hvarken h?rde eller s?g n?gon menniska. De fr?mmande sakerna omkring henne gjorde henne r?dd, de liksom hotade henne och det k?ndes, som om hela rummet med str?nghet hade bedt henne g? bort. Hon ?mnade ocks? redan draga sig tillbaka, men m?rkte i det samma i andra ?ndan af rummet en d?rr, som stod p? gl?nt. Hon hostade...
Mjuka steg h?rdes; p? tr?skeln visade sig en svartkl?dd fru, stor och fet. Det var helt s?kert hon. Mari b?rjade. Hon visste inte riktigt, hvad hon sade, men frun tycktes ?nd? f?rst? hennes afsigt, eftersom hon kom n?rmare och b?rjade betrakta henne med granskande blickar fr?n hjessan till h?len. Mari f?rs?kte ?nnu framstamma, att hon nog skulle betala och att frun ingalunda beh?fde tvifla derp?. Men hon hade en mycket s?ndrig kofta, och fruns ?gon tycktes uppt?cka alla h?len. Och af dem kunde frun hafva f?tt en annan ?fvertygelse om betalningen, ty hennes ansigte mulnade. Med fast, afg?rande r?st sade hon:
-- Jag kan inte ge. F?r n?rvarande vill hvarannan menniska k?pa p? skuld, varorna spridas rundt kring verlden och inga pengar komma in, med hvilka jag skall betala dem. P? det s?ttet r?kar man sjelf i f?rl?genhet.
-- Nog skulle jag alldeles s?kert betala frun. Inte skulle jag v?l kommit och beg?rt ens, om jag inte hade varit s?ker derp?.
-- Kanske nog att ni skulle g?ra det. Men jag k?nner er inte och jag har s? ofta blifvit bedragen, att jag sm?ningom l?rt mig att tvifla. Dessutom -- frun