hon att t?nka p?, att hon borde hafva ?tit en bit br?d, innan hon gick ut. Hela natten hade hon vakat och barnet hade dessutom allt emellan sugit det tomma br?stet, mera af oro ?n af hunger. Derf?r var hon ocks? nu s? kraftl?s, att hon knapt ville h?llas uppe.
Slutligen hann hon ?nd? fram till kamrerns g?rd. P? den ut till gatan n?ende stentrappan var det beqv?mt att sitta och hvila. Just h?r hade hon f?rr som ung tjenat i m?nga Herrans ?r. Huru tiderna hade f?r?ndrats sedan dess. D? var hon frisk och rask, och f?rdig till hvad slags arbete som helst. Hon tog i som en karl och tr?ttnade ej midt i arbetet. Men annat var det nu. Sorger och bekymmer, de m?nga barns?ngarna och lifvets tunga b?rda hade brutit hennes kropp. Nu skulle hon ej kunna h?lla ut ens h?lften mot d?. Kamrerskan skulle nog gerna hafva h?llit henne qvar och f?rs?kte p? allt s?tt motarbeta hennes gifterm?l. Och hur v?l hon visste s?ga p? f?rhand, hur det skulle komma att g?. Men ingenting kunde hjelpa, gifta sig m?ste hon. Helt s?kert var det s? utsedt ?t henne. Och menniskan m?ste ju vara n?jd med sin lott, huru h?rd den ocks? kunde vara.
Det h?rdes r?ster och steg inifr?n. Hon flyttade sig ?t sidan, f?r att ej vara i v?gen. D?rren ?ppnades och ut steg f?rst en ung fr?ken och strax efter henne en reslig, vacker herre. Mari k?nde fr?ken. Det var Helena, kamrerns yngsta dotter, som hon hade sk?tt som liten och efter hvilken hennes Hellu hade f?tt sitt namn. Herrn deremot var alldeles obekant f?r henne. De stannade ett ?gonblick framf?r trappan och talade med hvarandra, men p? svenska, s? att Mari ej f?rstod n?got. Helena drog p? sig handskarne och kastade en l?ng blick ?t sidan p? henne. Hon k?nde ej igen henne och helsade ej; v?nde sig bort och fortsatte sitt samtal med den fr?mmande herrn. Maris l?ppar drogo sig till ett sorgset sm?leende. Hvem skulle f?rr en g?ng hafva trott, att lilla Helena p? det s?ttet skulle g? f?rbi henne. Hur goda v?nner de voro d?! Hon satt i hennes famn, h?ll sin arm kring hennes hals och ber?ttade sagor och f?rs?krade alltid, att hon ej h?ll af n?gon menniska s? mycket, som af sin egen, k?ra Mari. Der s?g man det nu; hon k?nde henne inte ens mer. Men s?dan var verldens g?ng, och hon kunde ej f?rebr? Helena derf?r. M?nga tjenare hade varit i g?rden, kunde hon komma ih?g dem alla! Hur n?tt hon gick der vid herrns sida! M? han var hennes f?stman, eller eljes bara en bekant.
-- Gode Gud, v?lsigne lilla Helena, suckade Mari f?r sig sjelf; en Herrens engel ?r hon ?nnu, som f?rr d? hon var barn...
Hon k?nde ej mer igen henne; men var det d? under? ?r hade g?tt, sedan hon sist hade sett henne, och helt s?kert var hon grufligt f?r?ndrad. Hunger och brist lemna nog sina sp?r i ansigtet.
Hon steg ?ter upp f?r att g? vidare. Visst var hon ?nnu tr?tt, men hon kunde ju ej heller st?ndigt bli sittande der p? trappan. Och f?tterna r?rde sig ju ?nd?, n?r de v?l kommo i g?ng...
I ?fre v?ningen af ett gammalt, gulm?ladt tr?hus bodde hon, den gamla v?lvilliga enkefrun, alla fattigas v?n och tillflykt. Till henne gick man alltid f?rst i n?dens stund, och s?llan ?terv?nde man derifr?n utan tr?st. ?tminstone fick man ett godt r?d och ett k?rleksfullt ord, om ocks? ingenting annat. Dit st?lde Mari ?fven nu sina steg, ty fru Hiller visste vanligtvis b?st g?ra reda f?r fruntimmersf?reningens ?tg?rder.
Hon var hemma. Bredvid den lilla h?llen stod hon och tillagade sin middag. Rummet var prydligt och rent; en glad f?rn?jsamhet lyste emot en fr?n hvarje vr?. En kanariefogel qvittrade i sin bur vid f?nstret; en hvitbrokig, fet katt l?g och str?ckte sig i s?ngen.
Frun s?g v?nligt p? henne, helsade goddag och fr?gade, hvad det h?rdes. Mari utlade f?r henne sitt ?rende, ber?ttade om alla sina bekymmer och sin n?d. Hon talade om allt, s?som ett barn talar till sin mor eller en v?n till sin v?n. Hennes ord kommo fr?n hjertat och till hjertat gingo de ?fven. Frun h?rde p? henne med deltagande godhet, men f?rst i n?sta vecka sade hon att arbete skulle lemnas ut. Och det skulle inte f?rsl? l?ngt, endast f?r en mark i veckan.
-- Nog ?r ocks? det v?lkommet, sade Mari; inte skulle jag v?l hinna med mer heller, nu n?r Anni ?r sjuk.
En ofantlig m?ngd fattiga hade anm?lt sig; fruntimmersf?reningens tillg?ngar voro jemf?relsevis sm?. Derf?r var det n?dv?ndigt att uppdraga en gr?ns och gifva arbete endast ?t dem, hvilka hade det st?rsta behofvet af hjelp och hvilka hade de talrikaste familjerna, flere barn hemma, mannen d?d eller sjuk, o. s. v. Distriktsfruntimren skulle g? hem till alla f?r

Continue reading on your phone by scaning this QR Code
Tip: The current page has been bookmarked automatically. If you wish to continue reading later, just open the
Dertz Homepage, and click on the 'continue reading' link at the bottom of the page.