Lifsbilder från finska hem 1 | Page 4

Med stora ?gon v?ntade han f?r att se, om faran redan i detta nu hotade, eller om han skulle f? blifva i fred tills vidare.
Modren p?minte sig br?dskalet och stack en stor bit deraf i handen p? Hellu. Sjelf f?rm?dde hon ej ?ta deraf, men Hellu tuggade och ?t med stort v?lbehag.
-- Det h?r ?r riktigt godt, mamma, sade hon.
Det hade ocks? g?tt flere veckor, sedan hon sist hade f?tt f?rskt br?d. De hade en l?ng tid lefvat p? hoptigda br?dkanter och kalla pot?ter. Derf?r smakade det nu s? godt. Modren gaf henne ?nnu en bit till och bad st?lla resten i sk?pet f?r fadrens r?kning.
I det samma h?rdes steg ute i farstun. De trodde, att han redan kom hem. D?rren ?ppnades, men in steg Heikura, g?rdens egare. Mari k?nde, hur blodet rusade upp i hennes kinder. Hon anade n?got ondt.
-- God morgon! sade Heikura.
-- God morgon! svarade Mari.
-- ?r inte Holpainen hemma heller?
-- Nej. Men om ni vill sitta ner, s? kommer han kanske snart.
Heikura satte sig p? en stol vid bordet och r?kte sin pipa. Efter en stund sade han ?ter:
-- Det kan vara lika s? godt, om jag talar med er. Vi skulle nemligen nu m?sta komma p? det klara med den der hyran. Nu ?r snart andra m?naden slut, och jag har ?nnu inte f?tt en penni f?r den f?rra.
-- Det har ni inte. Jag vet nog det, svarade Mari sakta.
-- Ser ni, hvar och en beh?fver sitt. Och det blir ocks? sv?rare f?r er att betala, ju mer er skuld ?kas.
-- Om vi helst skulle komma fram till sommarn, suckade Mari.
-- Jag kan inte v?nta s? l?nge, det ?r en om?jlig sak. Om jag inte f?r betaldt f?r f?rra m?naden, m?ste jag taga i med str?nghet. H?r hjelper ingenting annat.
-- Gode Gud ?nd?! Hvart skola vi stackare taga v?gen, med de h?r sm? barnen ?nnu till omkring oss? Ha f?rbarmande ?tminstone med dem, goda husbonde!
Hellu hade lagt bort sin br?dbit och f?ljde uppm?rksamt med samtalet. Man s?g p? hennes ansigte, att hon fullst?ndigt f?rstod, hvad det hade att betyda. Men gossarne lekte med hvarandra i sin vr? och visste ej af n?got bekymmer.
Heikura drog n?gra r?kar.
-- Visst ?r det ledsamt, b?rjade han ?ter, men hvad kan man g?ra till det? Det ?r som jag redan sade: hvar och en beh?fver sitt.
Mari gret.
-- Har Holpainen ?nnu inte f?tt arbete n?gonstans?
-- Nej.
-- Besynnerligt! Visst ?r det nu d?liga tider, men alltid borde man kunna f? sig n?gon f?rtjenst, om man blott har litet bestyrsamhet.
-- Den stackars karlen ?r alldeles bortkommen af bekymmer, och han ?r, sant nog, inte heller eljes just f?retagsam af naturen.
-- Ja, inte vill jag klandra honom. Jag vet nog, att den fattige har sv?rt att lefva ?fven under b?ttre tider, dess mer under s?dana h?r.
-- Om ni skulle vilja taga den der s?ngen och dynan, som ligger der under t?cket, f?r sista m?nadens hyra. De borde ?nd? vara v?rda tio mark.
Heikura r?kte sin pipa och betraktade s?ngen.
-- Jag skall ?fverl?gga med min hustru f?rst. Nog skulle jag hellre hafva velat f? pengar, men som det tycks vara mycket sv?rt f?r er, s? m?ste man v?l n?ja sig ocks? med de der.
Han gick in till sig, men efter en stund kom han tillbaka med en annan karl f?r att f?ra bort s?ngen. Mari t?mde ut i en vr? de usla s?ngkl?derna och den gamla, d?liga madrassen. Platsen vid v?ggen blef tom; hela rummet f?ref?ll ?dsligt. Der fans inga andra m?bel, ?n en stol, bordet och vaggan. Gossarne flyttade sig fr?n spiselvr?n till st?llet, der s?ngen hade st?tt; de hade nu f?tt en ny och rymligare lekplats.
Mari drog med qvasten spindelv?fvarne fr?n v?ggen, samlade skohasorna, som f?rvarats under s?ngen, tillhopa i en vr? och hviskade sedan ?t Hellu:
-- Vagga nu barnet v?l, att det inte vaknar. Jag g?r nu och h?r efter, om man inte redan kan b?rja f? arbete fr?n fruntimmersf?reningen.
-- Blir mamma l?nge borta?
-- Bara en helt liten stund.
Hellu satte sig p? sin f?rra plats och modren begaf sig ut i staden. Det blef en s?dan tomhet och hjelpl?shet i rummet, s? snart hon hade st?ngt d?rren efter sig. Hellu vaggade med b?da h?nderna, f?r att vaggan skulle f? en jemn r?relse. Och oafv?ndt s?g hon p? Annis ansigte, f?rdig att genast b?rja sjunga, om hon det minsta ?ppnade p? ?gonlocken. Gossarne voro n?gorlunda tysta. Allt tycktes g? v?l.
Mari hade emellertid hunnit till porten och b?rjade g? ned?t gatan. Hon hade l?ng v?g, ty de bodde l?ngt borta i utkanten af staden. F?rst gick hon som i s?mnen. Hon f?rm?dde ej t?nka n?got, och hon hade inte mer ens den minsta gnista af hopp. Man m?ste ?nd? f?rs?ka till det sista, det fattade hon dock ?nnu n?stan instinktm?ssigt.
Hon gick och gick. V?gen f?ref?ll l?ngre ?n vanligt. Hennes krafter voro svaga. Nu f?rst kom