Lifsbilder från finska hem 1 | Page 3

togo ett br?d fr?n mig, n?stan ett helt br?d, som jag just hade tagit ut fr?n ugnen och st?lt i farstun att svalna. Jag hade bara skurit ett litet stycke fr?n ena kanten.
Hon h?ll upp helt andf?dd.
-- Gud v?lsigne! sade modren och slog ihop sina h?nder.
-- Du borde ?nd? h?lla b?ttre efter dina barn, fortsatte Tiina Katri. Inte skulle jag r?knat p? en mindre bit, men som de foro af med hela limpan.
-- Vi skola s?ka reda p? gossarne; de ha v?l inte hunnit ?ta upp den ?nnu.
De gingo ut tillsammans, modren f?rut och Tiina Katri efter. Modren fick genast syn p? Petu, som sprang och g?mde sig bak en knut, d? han h?rde att d?rren gick.
-- Kommer du fram derifr?n! skrek hon d?. Och det genast p? fl?cken!
Gossen m?ste komma fram. I hans ansigte vexlade fruktan och hopp om r?ddning. H?nderna h?ll han bak ryggen.
-- Hvar ?r br?det? Visa hit dina tassar!
Petu r?ckte fram h?nderna. De voro tomma.
-- Nog skall jag l?ra dig! hotade modren och gick och tittade bak knuten. Men inte heller der fann hon br?det.
-- Men Ville d?? Hvart har han tagit v?gen?
Petu pekade med fingret mot vedlidret, och qvinnorna gingo b?da dit. De s?go omkring sig der inne, men uppt?ckte ingenting.
-- Ville! ropade modren.
Intet svar h?rdes. Men nu, d? ?gonen hunnit v?nja sig vid skymningen, fingo de sigte p? gossen i en vr?. Gr?lande klef modren ?fver vedklabbarne fram till honom.
-- Jas?, du svarar inte, din kanalje, fast man ropar!
Ville hade munnen full. Han s?g lugnt p? dem och ?t. I handen hade han ?nnu ett stycke inkrom af f?rskt br?d.
-- Der ha vi det nu! sade Tiina Katri.
Modren tog fr?n gossen hans byte och slog honom med fingret.
-- Hvarifr?n har du f?tt det? Var det Petu, som gaf? Gr?t inte, utan s?g nu sn?llt, n?r mamma fr?gar. S?g, mitt barn. Var det Petu, som gaf?
-- Petu gaf, hy-yy!
-- Hvart lade Petu resten?
-- Dit, hy-yy!
Han visade med fingret p? en kullstjelpt s? och b?rjade gr?ta ?nnu v?rre, n?r han t?nkte p? br?det, som modren beh?ll i sin hand.
Under s?n antr?ffades br?det. Men endast skalet var qvar; hela inkromet var bortgr?fdt. Tiina Katri kastade en f?raktfull blick p? det.
-- L?t vara, sade hon; inte blir jag ju fattigare af det der!
Men hon s?g ?nd? ond ut, n?r hon v?nde sig om f?r att g?.
-- Nog skall jag godtg?ra f?r det h?r, s? snart som jag bara f?r b?rja baka, sade Mari efter henne.
-- N?r m? den dagen skall komma? mumlade Tiina Katri, i det hon steg ?fver vedlidrets tr?skel ut p? g?rden.
Mari h?rde inte riktigt, hvad hon sade, men gissade ?nd? ungef?r, hvad det var. Det syntes nog af Tiina Katris g?ng och hela s?tt, att denna ej var vid godt lynne. Det k?ndes bittert f?r modren. Af Tiina Katri hade hon m?nga g?nger f?tt hjelp i sin n?d. Nu skulle det helt visst vara slut dermed. Hur skulle hon nu mer ens v?ga g? och beg?ra n?gonting.
Hon tog br?dskalet under armen, ryckte en qvist fr?n sopqvasten och grep Ville vid handen. Gossen gret fortfarande; han var r?dd, att han skulle f? smaka af riset.
-- Vill du vara tyst! sade modren och f?rde honom in.
Petu satt p? golfvet vid spisen och lutade sig med ryggen mot v?ggen. Han s?g genast riset i modrens hand och b?rjade gr?ta. Han hade gissat r?tt. Modren kom med allvarlig uppsyn rakt fram till honom. Det hjelpte inte, att han sparkade, vred sig, kastade sig rak l?ng ned och skrek af full hals. ?nnu hade modren s? mycket krafter, att hon helt beh?ndigt v?nde honom p? magen, lyfte upp kl?dningsf?llen och basade honom p? bara hullet.
-- Go'a mamma, l?t vara, l?t vara! skyndade sig Hellu att bedja.
Men lilla Anni vaknade pl?tsligt, och Hellu fick fullt upp att g?ra. Hon m?ste vagga med b?da h?nderna och sjunga lika h?gt, som Petu tj?t. Lilla Anni lugnade sig s? sm?ningom f?r att h?ra p? de andras r?ster, d? hon ej lyckades g?ra sin egen g?llande. Men hon somnade ej mer, utan v?nde st?ndigt p? hufvudet, qvidde och s?g oroligt omkring sig.
Modren tog henne i sin famn och gaf henne br?stet. Riset var i v?ggspringan. Modrens blickar f?llo f?rst p? det, och flyttade sig sedan till gossarne, hvilka ?ter stillsamt sutto vid spisen, och slutligen p? den lilla stackaren p? hennes arm. Der stannade de. Tunga tankar tr?ngde sig in p? henne. Hvad skulle blifva desse olyckliges lott i lifvet? Kanske skulle hon ?nnu f? se dem som f?ngar och i jern.
Bittra t?rar fl?to i str?mmar ned och droppade p? lilla Anni. Hon kn?t ?ter n?fven ?t Petu och sade:
-- Kom i h?g, kom i h?g! Om du ?nnu en g?ng g?r och r?r vid n?gonting, som tillh?r andra, s? sl?r jag dig f?rderfvad.
Petu sneglade r?dd upp till riset och v?nde sedan ansigtet mot modren.