Lifsbilder från finska hem 1 | Page 2

hade hon ett stort ?rr och hennes kropp var s? f?rf?rligt f?rkrympt, att man skulle trott henne vara p? sin h?jd fem ?r, fast?n hon redan hade fylt ?tta ?r. Men hon var alltid stillsam och f?rn?jd. Hon pysslade om lilla Anni fr?n morgon till qv?ll och var som modrens h?gra hand. Derf?r kunde hon inte heller f?ras till lasarettet, ty hon beh?fdes hemma. Modren skulle ej kunnat lemna barnen ett ?gonblick, om hon ej funnits.
Kaffepannan kokade redan. Mari lade Anni i vaggan och bad Hellu vyssa henne. Barnet hade somnat. Man f?rs?kte vara stilla, f?r att det ej skulle vakna.
Under tiden kaffet klarnade, s?kte modren fram sockret; det fans s? mycket qvar, att hvar och en fick en liten bit. Hon h?gg s?nder sockret p? hufvudg?rden, f?r att Anni ej skulle v?ckas af huggandet. ?t sig sjelf tog hon den minsta biten och gaf den st?rsta ?t sin man. Derp? slog hon kaffet i kopparne, och de drucko alla tre. Det var ?tminstone varmt och k?ndes v?lg?rande. Hellus sm?, bruna ?gon gl?nste till och med i sitt m?rker af tillfredsst?llelse, der hon drack sin kopp nedhukad p? golfvet och med venstra handen h?ll vaggan i r?relse. Hon bet blott helt litet i g?ngen af sockret, och det hann v?l till, fast?n det genast sm?lte i munnen.
Mannen drog p? sig rocken, tog m?ssan fr?n spiken och gick. Hustrun s?g efter honom, s?g huru byxorna voro s?nder bak, och suckade. Hvarifr?n skulle hon igen f? lapp till dem, och hvarifr?n tr?d? P? syn?len hade ocks? udden g?tt af, men kanske Tiina Katri skulle l?na henne en. Tiina Katri hade det b?ttre ?n m?ngen annan. Hon hade bara ett barn, och en man, som hade en ovanlig f?rm?ga att f?rtjena. Nog t?nkte ocks? Holpainen p? sin skara och han drack inte br?nvin, n?r han fick n?gon penni. Men han var l?ngsam af naturen och kom vanligtvis f?r sent, n?r n?gon arbetsf?rtjenst stod till buds. Andra hunno st?ndigt f?re honom, isynnerhet nu, d? alla menniskor hade sv?rt att f? arbete. Hustrun var m?ngen g?ng djupt bekymrad der?fver, men hon hade ?nd? inte hjerta att s?ga stort n?got ?t sin man, d? den stackarn nog ?fven eljes gr?mde sig der?fver. Och hvad kunde han hjelpa det, d? han f?rs?kte g?ra sitt b?sta och ?nd? inte lyckades.
Petu och Ville vaknade. De voro b?da friska, glada gossar, om visserligen ocks? litet f?r mycket sjelfsv?ldiga. Den ena var fem ?r, den andra tre. Men de ?to mycket och ingenting ville f?rsl?. St?ndigt voro de hungriga och st?ndigt skulle de ha br?d att gnaga p?. Och modren hade sv?rt att f? dem att lyda; men fadren fruktade de ?nd?. N?r han r?t ?t dem ett h?rdt ord, v?gade gossarne ej andas; de satte sig d? helt vackert afsides och tittade en l?ng stund under lugg.
Modren hade h?llit pannan varm p? spiskanten. Hon slog nu i ?t dem en liten t?r kaffe och gaf dem hvardera deras andel af sockret. Gossarne br?kade sinsemellan om hvems bit som var st?rre, och m?tte och jemf?rde bitarne med hvarandra. Men de fingo snart br?dt, d? Hellu p?minte dem, att kaffet kallnade.
Modren b?ddade s?ngen och st?dade rummet, och gossarne stego upp f?r att kl?da p? sig. De blefvo snart f?rdiga, ty de hade ej synnerligen m?nga plagg. Petu hade ingenting annat ?n en gammal liten flickkl?dning, som borgm?starinnan gifvit; den var garnerad och utsydd med remsor, men mycket trasig. Knapparna voro borta bak; modren f?ste kl?dningen med en knappn?l upptill, och det gjorde ingenting, att skjortan tittade fram genom en l?ng spricka. Ingen skulle nu vetat, att Petu var gosse, men det brydde han sig sju om; kl?dningen var ju s? grann i f?llarne, och dem betraktade han med mycken bel?tenhet. Ville hade i st?llet byxor, ocks? dessa en sk?nk af en af stadens fruar, och de voro f?rsedda med fickor, i hvilka Villes h?nder trifdes alldeles utomordentligt v?l.
Strax som gossarne voro kl?dda, b?rjade de med en mun beg?ra br?d. Men modren bannade dem.
-- Ni hinna inte v?l f? ?gonen upp, innan ni redan ?ro hungriga, sade hon. Om ni helst f?r ett ?gonblick skulle g? bort ur v?gen f?r mig dit ut p? g?rden, till dess jag st?dat rummet.
Gossarne lydde den g?ngen. De drogo sina gamla k?nghasor p? f?tterna och gingo, som sn?lla barn g?ra, utan att knota ut p? g?rden.
Modren sopade golfvet, ordnade spisen och st?dade undan i rummet. Anni sof nu lugnt och Hellu satt bredvid och vaggade tr?get. N?r Anni r?rde en hand eller v?nde p? hufvudet, b?rjade hon sjunga: hss-s, hss-s, aa-a, aa-a, och Anni sj?nk ?ter genast i s?mn. Gossarne dr?jde l?nge ute, men Mari hann ?nnu inte f?sta sig dervid, innan Tiina Katri fl?mtande st?rtade in i rummet.
-- Hvar ?ro dina pojkar? ropade hon, utan att s?ga god morgon.
-- Ute p? g?rden. Hur s??
-- Som de