Dagdrömmar | Page 8

trodde, att Gud fader skulle vilja ge honom bakugnen. Hon var av den meningen, att det skulle g? f?r sig, om han bad riktigt ordentligt.
Och det gjorde han, med den lyckliga p?f?ljd, att han efter en tid b?rjade betrakta bakugnen som sin privata egendom.

Den h?sten Stellan skulle b?rja i mamsellerna Beckstr?ms sm?barnskola, kom han tre veckor f?r sent.
Han och gamla Kerstin hade som vanligt varit uppe hos morfars p? S?r? och just som de gett sig in till G?teborg f?r att resa hem, blev Kerstin sjuk. Hans mormor hade ej tid eller lust att fara ned med honom till Sk?ne och s? fick han v?nta, till dess Kerstin kom p? benen igen och kunde uth?rda resans strapatser.
Och det tog tre veckor.
Tanken p? skolan hade f?rm?rkat sista delen av sommaren. Han b?de k?nde och visste, att han f?r alltid l?mnade n?gonting bakom sig, vad nu detta var. Hans morfar hade ofta den sista tiden sagt till honom:
-- Jas?, jaha! Jas?, du ska b?rja skolan i h?st. Jaha, det blir en annan dans. Nu ?r det slut med s?tebr?dsdagarna.
F?r resten s?kte han utfylla morfars dunkla uttalanden med de underr?ttelser, han kunde inh?mta av sina G?teborgskusiner. Av Oscar, som var tretton ?r, hade han f?tt veta, att skolan var ett helsike.
-- Dom kl?r en p? fingrarna med rottingen, om man inte sitter stilla.
Oscar talade ocks? om att man inte fick ha n?gra leksaker med sig i fickorna eller i blusen. D? blev det ocks? stryk med rottingen. Ibland fick man ocks? l?gga fram fingrarna p? bordet och visa att man tv?ttat dem. Annars blev det stryk.
Det var, vad Oscar sade.
Stellan fr?gade ocks? sina tv? yngre kusiner, Alice och Jane, om det var sant. F?rst svarade de, att det var l?gn alltsammans. Men sedan Oscar tagit dem avsides och haft ett enskilt samtal med dem, fick han dem att dela sin uppfattning.
-- Joho, de va visst sant, vartenda ord, Oscar sa. ? om man inte kan l?xorna f?r man sitta efter.
Det var sv?rt att veta vad man skulle tro. I alla fall hade morfar sagt, att det skulle bli en annan dans. Och morfar lurades inte. Han var konsul och satt i f?rsta kammaren efter jularna och k?nde kungen.
Men trots dessa m?rka sp?domar fanns det inom honom n?got, som l?ngtade efter skolan. Han hade en best?md f?rk?nsla av att ett nytt skede skulle b?rja i hans liv, att han i och med detsamma skulle bli stor, att han skulle genomg? en f?r?ndring, synbar f?r alla, beg?vas med en ny v?rdighet, ingen kunde ifr?gas?tta. Inte ens Ida i k?ket, hans bittraste motst?ndare, som aldrig gjorde, vad han bad henne om och som schasade honom ur k?ket, n?r han kom och bad om en kaka, inte ens hon skulle l?ngre kunna behandla honom med samma straffbara ringaktning, n?r han v?l en g?ng kom i skolan.
Och s? var det ocks? en annan sak: de nya kamraterna. Han undrade, hur de s?go ut, och framf?r allt undrade han, vad de skulle s?ga om honom. Han gick i fantasien genom, hur han f?rsta dagen skulle m?ta dem. Visste de, vem han var? Visste de, att det var han?
Inf?r allt detta f?rsonade han sig med tanken p? att s?tebr?dsdagarna voro slut. Han tycktes rent instinktivt ha funnit sig i det faktum, att med en ny v?rdighet f?ljer nya f?rpliktelser, s?dana som att ej ha n?gonting med sig i fickorna och h?lla h?nderna rena. Huvudsaken l?g d?ri, att n?gonting var slut, att man f?r alltid l?mnade n?gonting bakom sig, att man hade p?tagliga tecken p? att v?xa.
Det var v?l ej precis denna form, hans funderingar togo sig. Men det var deras inneh?ll. Han hade kommit in i en period av sitt liv, han aldrig skulle l?mna bakom sig: den, under vilken man l?ngtar att i en ny skepnad eller annan dimension bli stor, riktigt stor. Skolan hade i ett enda slag f?r?ndrat hans uppfattning om framtiden. Den var ej l?ngre en f?ljd av julaftnar, f?delse- och namnsdagar att l?ngta till. Framtiden -- -- -- ja, den var n?got annat, ett v?xande till n?got st?ndigt st?rre, till en h?gre lycka, en h?gre makt, en st?rre frihet.
Redan dagen innan han skulle b?rja, sade hans far vid frukostbordet:
-- Ja, nu f?r du h?lla dig hemma i eftermiddag, f?r d? ska du och jag g? och k?pa en skolv?ska.
Stellan s?g p? honom.
-- Du vet v?l, vad en skolv?ska ?r f?r n?got.
-- Ja, de ? en s?n som man har p? ryggen.
Hans far nickade:
-- Ja, och en s?dan ska du ha. Och i den ska du ha b?ckerna.
Han k?nde redan hur han v?xte.
Han var tidigt uppe dagen efter, d? husf?rest?ndarinnan skulle f?lja honom till mamsellerna Beckstr?m. Han s?kte noga genom sina fickor f?r att vara riktigt s?ker p? att inga leksaker l?mnats kvar. Han skurade ocks? h?nderna l?nge och omsorgsfullt med nagelborsten. Och g?ng p? g?ng