Dagdrömmar | Page 9

upprepade han f?r sig sj?lv:
-- Per Stellan Severin Petr��us och min far ? l?jtnant.
Han visste, att han skulle bli tillfr?gad om vem han var.
Och s? bar det i v?g. Gamla Kerstin stod i tamburen med h?nderna sammankn?ppta ?ver magen och suckade:
-- Ack ja! Ack ja! Herregud! Tiden g?r, tiden g?r. Nu ? han s? gammal att han ska b?rja l?sa. Ack ja! Ack ja!
Stellan var mycket tyst, h?gtidligt allvarlig.
Mamsellerna Beckstr?ms skola l?g vid ?stra bulevarden. Andra sidan den fanns fattighustr?dg?rden och andra sidan tr?dg?rden kanalen, i vilken B?ckah?sten h?ll till f?r att locka alla barnen med sig i kanalen under rasterna. Barnen i mamsellerna Beckstr?ms skola kallades av denna anledning b?ckah?starna.
D? Stellan och hans tant denna morgon fr?n S?dra kaserngatan sv?ngde in i bulevarden, s?g han redan p? avst?nd barnen. Det fanns en hel klunga av dem under kastanjerna. Han h?rde dem v?snas och skrika. Hans allvarliga st?mning steg, allt eftersom han n?rmade sig klungan. Hans hj?rta b?rjade klappa v?ldsamt: nu, snart, skulle han se sina nya kamrater. Han h?ll sig rak i ryggen och s?g r?tt framf?r sig.
D? h?nde det m?rkliga: pl?tsligen slutade b?ckah?starna upp att leka. De bara stirrade p? honom. Stellan gjorde sig ?nnu stelare. Ja, h?r kommer jag! Han var bel?ten ?ver den uppm?rksamhet, han v?ckt. Det var precis som han t?nkt sig.
Men lika pl?tsligt f?rsvann all hans s?kerhet. Han k?nde igen flera av dem. Han hade tr?ffat dem p? barnbjudningar och i parken, d?r han brukade leka, medan Kerstin satt och stickade strumpor under ett tr?d. Och han var redan fiende med flera av dem. Han hade slitit leksaker ur h?nderna p? dem eller de p? honom. D?r stod en, som han brutit s?nder en vagn f?r. Och d?r stod en annan, som han f?rra v?ren tagit en glaskula fr?n, som var v?rd tio stenkulor: han hade stoppat den i fickan och sagt, att han inte visste, vart den tagit v?gen.
Och nu stodo de alla h?r!
Han blev blodr?d i ansiktet.
Till sist spratt han till, d? hans tant ryckte honom i armen och sade:
-- H?r du inte, vad jag s?ger! H?lsa nu vackert god dag p? dina nya kamrater.
Tyngd av skuldk?nsla gjorde Stellan en ?dmjuk bugning.
-- God dag, sade han med en r?st, som stockade sig i halsen, medan han stirrade p? den, fr?n vilken han tagit glaskulan, som var v?rd tio stenkulor.
Men ingen svarade. De bara stirrade p? honom.
Hans kinder br?nde av skam, medan han fr?n pojken med glaskulan s?g p? den, han brutit s?nder en vagn f?r... Han ville inte se p? just dessa tv?. Men han m?ste.
D? h?nde n?gonting ?nnu v?rre. En av flickorna tog en annan flicka om livet. De gingo ett par steg bort, stannade med armarna slingrade om halsen p? varandra och viskade. Och den flickan, som tagit den andra om livet, hette M?rta Gyllencrantz och hos henne -- -- --
Det svindlade f?r hans ?gon och omedvetet tog han sin tants hand som skydd. M?rta Gyllencrantz' far var ocks? l?jtnant och hos henne hade han varit p? julgransplundring, och n?r de plundrat julgranen, hade M?rtas mamma lagt konfekten i h?gar, och s? var det en, som skulle v?nda ryggen mot h?garna och en annan, som skulle peka p? en h?g och fr?ga: -- Vem ska ha den? Det var en h?g, Stellan ?nskade sig. Men han fick den inte. D? hade han b?rjat tjuta och skrika och gamla Kerstin hade m?st ta honom in i ett annat rum och sagt: Fy sk?m ut sig, han skulle blygas ?gonen ur sig! och n?r han kom in igen till de andra barnen var det ingen, som ville tala med honom...
Och nu stod M?rta Gyllencrantz och talade om allt detta f?r en annan flicka. Och en hel massa andra flickor gick fram till dem. Nu var det en stor klunga, med huvudena tillsammans och armarna om varandras liv...
Stellan f?rstod ?gonblickligen: I en s?dan skola kunde han inte g?! Med kamrater, som inte voro nya, utan som visste allt detta om honom, kunde han inte vara tillsammans. Han ville inte.
-- Ja, nu ska vi g? upp och anm?la dig f?r fr?knarna, sade hans tant.
De gingo tv?rs ?ver gatan in genom en h?g port. Han v?nde sig om och kastade en skygg blick tillbaka i bulevarden. B?ckah?starna hade samlat sig i grupper, de viskade med varandra och s?go p? honom.
En klocka ringde n?gonstans. Han h?rde b?ckah?starna komma rusande ?ver gatan fram mot porten och han sprang s? fort han kunde in i n?rmaste trappuppg?ng, medan hans tant ropade:
-- Inte s? br?ttom, f?lj med sn?llt!
N?gra av barnen hade redan kommit upp i trappan. Men n?r de s?go Stellan och hans tant, tystnade de och stannade.
* * * * *
Han stod inne i en liten salong, som luktade n?got han m?nga ?r efter?t fick veta var lavendel. I salongen fanns en gammal gumma med glas?gon, l?ng n?sa