Dagdrömmar | Page 7

den f?rsta verkliga kampen med ett annat levande v?sen. H?r hj?lpte det ej att tigga eller gr?ta sig till att f? sin vilja fram. Aga endast f?rv?rrade saken. Stellan jagade hundvalpen genom hela v?ningen. Han lockade p? den i alla tonarter, medan hela hans v?sen kn?t sig i en f?rgrymmad k?nsla av ?gander?tt: Du ?r min!
F?rh?llandet mellan dem blev aldrig riktigt gott, aldrig som det borde vara. Man misstrodde varandra...
* * * * *
Utom Lya fick Stellan vid denna tid ocks? n?got annat, som mycket upptog hans tankar: han fick en religion. Det var en g?va, som bragtes varje kv?ll med M?rkret, all religi?s k?nslas stora stammoder. Hans religion fyllde honom med skr?ckinjagande syner, som kom honom att b?va, gr?ta och till sist skrika h?gt p? hj?lp.
Helst skulle han ha velat vara utan religion. Men gamla Kerstin p?stod, att det inte fanns n?gon m?nska p? jorden, som var utan, inte ens hedningarna. Och f?r resten var det f?r sent att v?lja: han hade redan f?tt en.
Ingen kunde heller utl?gga och f?rtydliga denna religion s? som Kerstin. N?r skymningen f?ll p? och han ?tit sina tv? sm?rg?sar och druckit sitt glas mj?lk, framkallade hon en stund M?rkrets alla makter.
Han satt p? en pall vid hennes f?tter, inkrupen i hennes m?nga och vida kjolar, medan hon ber?ttade om v?ttar och troll med sm? kroppar och stora n?sor; om skogsr?t, som var vackert framifr?n, men ih?ligt som ett baktr?g, n?r hon v?nde ryggen till; om benranglet, som legat begravet under loggolvet hemma hos Kerstins far och som gjorde att slagorna slogo dem om ?ronen, n?r de b?rjade tr?ska alltf?r tidigt om vintermornarna, och om eldsl?gan, som en g?ng f?ljt hennes far, alldeles ?ver hans m?ssa, d? han en morgon varit f?r tidigt ute f?r att h?mta ungh?starna i ?ngen bakom Furet.
Stellan sk?lvde av r?dsla. Han kr?p ?nnu l?ngre in i Kerstins kjolar och viskade:
-- Mera! Ber?tta mera!
Det fanns ocks? en Gud Fader. Ocks? han h?rde till religionen. Han fanns i himlen. Men han infann sig ett slag varje kv?ll, d? Stellan g?tt till s?ngs och l?ste aftonb?nen. Det var Gud Fader, som under natten skulle skydda honom mot v?ttar och troll, skogsr? och benrangel och eldsl?gan, som f?ljt Kerstins far till ?ngen bakom Furet.
Av erfarenhet litade Stellan ej riktigt p? Gud Fader. Hans f?rm?ga att skydda var ?tskilligt begr?nsad. Det kunde ibland h?nda, att M?rkrets makter infunno sig i alla fall under natten. Pl?tsligt vaknade Stellan och de voro d?r...
D? var Kerstin ett b?ttre skydd. Han beh?vde bara gr?ta. D? steg hon upp, t?nde lampan, satt vid hans s?ng ett slag och M?rkrets makter f?rsvunno.
-- Ja, men ? det alldeles s?kert att de inte kommer tillbaka i natt?
-- Nej, nu kommer de inte mera. Sov han nu!
Men ibland kunde det h?nda, att Kerstin inte h?rde honom, n?r han gr?t. Hon hade inte g?tt och lagt sig utan var ?nnu ute i k?ket och sysslade med n?got. D? l?g han stel av skr?ck. Skelettet steg upp ur golvet och ville ha tag i honom. Men det var inte ett riktigt skelett, inte ett s?dant som legat begravet under loggolvet. Det hade en vid?ppen mun och var kl?tt i vitt som i ett nattlinne och med sin gapande mun s?kte det sluka honom.
Han l?g och skakade i s?ngen. Han kunde inte skrika. Det var, som om strupen sn?rts samman p? honom.
Detta sp?ke infann sig ofta och han fruktade det mer ?n alla andra. Han fr?gade gamla Kerstin, om hon n?nsin sett det, hon som sett allt. Hon f?rklarade, att hon sj?lv aldrig haft att g?ra med det. Men det kunde nog finnas i alla fall: det fanns s? m?nga olika sp?ken.
F?r att skydda sig mot denna hemska v?lnad kom emellertid Stellan p? den id��n att taga s?llskap med sig i s?ngen: en docka, som Kerstin p?stod en g?ng varit hans mors, en kanin och en gris, b?da av porslin. De l?go alla tre vid sidan om honom p? huvudkudden, s? att han ?gonblickligen kunde ta dem i sin famn, om kvinnan med det vid?ppna gapet kom och Kerstin ej fanns inom h?rh?ll.
* * * * *
F?r resten brydde han sig ej s? mycket om Gud Fader. Kerstin hade sagt, att han var god och sn?ll. Man beh?vde allts? inte vara r?dd f?r honom. Han kunde ej g?ra en n?got ont.
Men Stellan kom s? sm?ningom att hysa en ej ringa tacksamhet mot honom. Det var n?mligen Gud Fader, som gett honom bakugnen.
Saken f?rh?ll sig s?, att Kerstin bland m?nga andra b?ner varje kv?ll l?t honom l?sa en, som lydde:
"Fattigdom och rikedom giv mig icke, men l?t mig min s?rskilda del av spis f?."
Stellan stannade ibland framf?r spisen ute i k?ket och undrade vilken del han skulle f?. Helst skulle han vilja bli ?gare till bakugnen: ur den kom ?pplet?rtan, sockerbullarna och sm?br?den.
Han fr?gade Kerstin, om hon