Dagdrömmar | Page 6

ej s? l?nge som f?rr.
En dag for han med sin far och farmor i droska f?r att se den plats, d?r modern sov sin sista s?mn. Det regnade. Men han var i alla fall stolt ?ver att ?ka i droskan: den var som ett litet hus och den hade gardiner, man kunde rulla f?r f?nsterna, s? att det blev alldeles m?rkt. D? var det, som om man ?kt rakt genom natten. Hela v?gen ut rullade han dem upp och ner. -- Nu ?ker vi genom dag och nu ?ker vi genom natt, sade han.
Droskan stannade utanf?r ett par h?ga grindar med f?rgyllda spetsar, n?stan likadana som kaserngrindarna. Han k?nde sig genast mera hemmastadd. Han till och med erfor en f?rnimmelse av trygghet f?r sin mors r?kning: hon sov sin sista s?mn p? en kaserng?rd. Men det fanns ingen skyllerkur och ingen knekt, som stod p? vakt och skyldrade gev?r f?r hans far. Det fanns heller inga kanoner eller stallar, bara stenar, som stodo uppr?tt, och h?ckar och blommor och n?gra tr?d.
Stellan gick mellan sin far och farmor och h?ll dem i handen.
De stannade till slut. Det var en stor kulle med en massa blommor. Kullen var mycket st?rre ?n de andra, och blommorna voro flera. Det gladde honom.
Hans far sade:
-- H?r vilar -- -- --
Men s? tystnade han. Han satte n?sduken f?r munnen och Stellan k?nde hur hans hand darrade.
Hans farmor gr?t.
Det var en hel del fr?gor, han skulle ha velat g?ra. Han b?rjade:
-- Men s?g, pappa -- -- -- Men s?g, farmor -- -- --
Ingen av dem svarade.
D? b?rjade ocks? han sj?lv gr?ta.
Fadern tog honom i sina armar och bar honom tillbaka till grindarna och droskan. Han k?nde, hur hans far skakade och darrade, och han gr?t ?nnu mera.
Det var besynnerligt allt detta. Han funderade mycket p? vad som h?nt. Han fr?gade Kerstin och farmor, men kunde inte f? ett svar, som tillfredsst?llde. Han b?rjade bli mer och mer ?vertygad om att de lurade honom p? n?got s?tt.
* * * * *
Hemma blev det allt tystare. Snart upph?rde tanterna alldeles att komma. N?r det nu ringde p? tamburd?rren, var det mest karlar och pojkar, som l?mnade ett kuvert. De h?gtidliga och sp?nningsfyllda dagarna hade gjort Stellan nyfiken. Varje g?ng det ringde fr?gade han:
-- Vem var det som kom och vad hade de m? sig?
Kerstin svarade:
-- En r?kning.
-- Till mig?
-- Nej, inte till honom.
Till slut upph?rde det alldeles att ringa p? tamburklockan. Endast minnet stod kvar, det f?rsta minnet han hade av sitt liv, den f?rsta outpl?nliga k?nslan han hade av livet sj?lvt, n?gonting h?gtidligt och festligt med blommor och musik, i vilket han sj?lv varit medelpunkten. Och s? -- i allt detta h?gtidliga och festliga, p? ett underligt s?tt v?vt in d?ri -- n?gonting of?rklarligt, kallt, skr?mmande -- -- --

Han var upptagen i ett str?ck dagarna i ?nde. Redan klockan halv ?tta p? morgonen satt han i s?ngen och ropade:
-- Kerstin! Kerrrstinnn! F?r ja inte kaffe snart!
Ibland var han s? ivrigt upptagen, att han gl?mde det n?dv?ndigaste, innan det var f?r sent.
-- Han ?r den v?rsta gris ja har sett, sade Kerstin, medan hon tv?ttade och bytte om p? honom.
Dagarna voro fyllda av intensiv verksamhet och r?relse. Ibland var han s? tr?tt att han m?ste l?gga sig och vila mitt p? eftermiddagen.
Men de voro sig alla lika, likt frukter av samma slag, somliga rikare och saftigare, andra en smula kantst?tta. Det fanns till och med de som hade mask i sig. Men till geng?ld fanns det ocks? de, som voro st?rre och saftigare ?n alla andra: julen, hans f?delsedag, och s? den dag, d? hans far kom hem med Lya. Lya var svart, med brunt br?st, ett stort huvud med spetsig, brun nos, djupa rynkor i pannan, krokiga framben med stora tassar och en l?ng kropp.
Hans far p?stod, att det skulle bli en tax.
Men det allra m?rkligaste med den var, att den var Stellans.
-- Ja, men ? den riktigt, riktigt min, pappa?
-- Ja.
-- Ja, men ? den alldeles, alldeles riktigt, riktigt min?
-- Du h?r ju vad jag har sagt.
-- Ja, men ? den min s? att jag kan g?ra med den vad ja vill?
-- Ja, det vill s?ga, du ska vara sn?ll mot den.
-- Ja, pappa.
Han satt med den i kn?t l?nga, l?nga stunder. Han var n?ra att kv?va den i t?cket, han stoppade om den f?r att den ej skulle frysa. Han sl?pade den med v?ld fram till mj?lktallriken f?r att den ej skulle hungra eller t?rsta ihj?l. Han var s? sn?ll mot den, att den efter n?gra dagar sprang och g?mde sig, s? fort han n?rmade sig.
Lya gav honom m?nga bekymmer. Den var hans, riktigt hans. Och ?nd? kunde han ej f? den att g?ra, vad han ville. Den sprang sin v?g, den slingrade sig fr?n honom som en ?l, den tj?t, den bet honom.
Lya beredde honom