Dagdrömmar | Page 5

mornarna, stannade vid d?rren, bugade och sade: -- Sov gott, lilla mamma. Han upprepade samma ceremoni om kv?llarna, och d? tyckte han det passade b?ttre att s?ga sov gott.
Men p? samma g?ng var han ocks? r?dd f?r henne. Nu hade hon visserligen st?ngt munnen. Men hon var s? f?rf?rligt kall. Den f?rsta morgonen hade han g?tt fram till henne och klappat henne p? kinden. Men han hade ?gonblickligen dragit handen tillbaka. Hon hade best?mt inte tillr?ckligt p? sig. Han funderade ?ver detta l?nge och passade till slut p?, d? ingen m?rkte det, att h?mta t?cket fr?n sin egen s?ng i barnkammaren.
Men d? han kom sl?pande med det in i det vita rummet var mormor d?r.
-- Men mitt ?lskade barn, vad t?nker du g?ra?
-- Mamma fryser.
Mormor f?rs?kte f?rklara, att hans mamma inte fr?s.
-- Ska hon vara s? kall d??
Mormor nickade.
-- Jas?!
Han sl?pade t?cket med sig ut igen, men d? han kommit till d?rren v?nde han sig om och blev st?ende en stund. Till slut fr?gade han:
-- Ja, men mormor narras inte?
-- Nej!
-- Jas?!
* * * * *
Till slut kom det underbaraste av allt.
Sj?lv var han kl?dd i en ny svart sj?manskostym med en vit halsduk under kragen. Hans far var i parad och Stellan beundrade honom mera ?n n?gonsin. Han hade det f?rgyllda sk?rpet om livet och k��pin med den l?nga svarta plymen l?g ute p? handskbordet i tamburen.
Det kom en massa farbr?der ocks?. Somliga hade parad liksom hans far. Andra voro bara i svart med h?ga, svarta hattar. Dem brydde sig Stellan inte om.
Och s? kom en stor, besynnerlig vagn med silverfransar och h?star med svarta kl?den och silver p?. Och det kom ocks? andra vagnar, droskor med svarta h?star.
Och s? kom, ja, s? kom sj?lva regementsmusiken. _Den stannade utanf?r nere p? gatan_. Det hade aldrig h?nt f?rr. Den hade marscherat f?rbi m?nga, m?nga g?nger. Men stannat hade den aldrig. _Och ocks? den var i parad_. F?r den gl?mde Stellan allt annat. Han hade gr?tit f?rut, d?rf?r att han inte fick f?lja sin mor till sista vilan. Men nu blev han n?jd. Han satt i f?nstret p? farmors kn? och s?g p? all st?ten. Han pekade p? musikanterna och talade till sig sj?lv i ett str?ck. Det fanns s?rskilt en av dem, han alltid beundrat mera ?n alla de andra. Det var en stor karl med en stor mustasch och han bl?ste i den allra st?rsta "trumpeten", som var s? stor att den var st?rre ?n Stellan sj?lv. Och n?r han bl?ste i den kom det ett s? hemskt ljud som n?r man ropade bo-o nere fr?n k?llaren.
Inf?r den synen h?ll Stellan andan av sp?nning s? l?nge, att han blev alldeles blodr?d i ansiktet.
Pl?tsligen sade hans farmor:
-- Men mitt k?ra barn, du ?r ju alldeles v?t. Vi m?ste byta p? dig.
Hon ville ta honom med sig in i barnkammaren. Men han gr?t och s? fick han sitta kvar, till dess hans far kommenderat fram?t marsch och alla farbr?derna marscherade med hans mor till sista vilan.
Han h?ll sig lugn, s? l?nge han ?nnu kunde h?ra musiken. Men s? fort den f?rsvunnit utom h?rh?ll, b?rjade han gr?ta.
Onda aningar stego upp inom honom. Han k?nde, att allt inte stod r?tt till. Vad skulle de g?ra med hans mor? Varf?r kunde hon inte sova hemma i det vita rummet, som var s? vackert? Var sista vilan ?nnu vackrare? Han ville f?lja med och se efter. Han gr?t ej l?ngre. Han skrek. Han blev v?ldsam och vildsint. Han rusade mot tamburd?rren, sparkade p? den och ropade:
-- ?ppna, ?ppna! Jag vill se, vad di g?r m? mamma! ?ppna, ?ppna!
Kerstin tog honom i sina armar -- hans farmor orkade ej. Han bars fram och tillbaka genom rummen och sparkade och skrek.
Till slut sade hans farmor:
-- Men vi m?ste byta p? dig f?rst.
D? tystnade han. Han kr?p upp i farmors kn? och l?t henne byta p? sig. N?r han var f?rdig -- sov han, tr?tt av dagens sp?nning, med huvudet p? sin farmors kn?.
* * * * *
De h?gtidliga festdagarna voro ?ver. Det var som n?r julen ?r slut och granen kastas p? g?rden. Allt det vita togs bort fr?n det vita rummet. Stellan stod och s?g p?. Ej heller nu sade han n?got. Men hans hj?rta blev allt tyngre och tyngre. Han gr?t: hj?rtat k?ndes till sist s? tungt att det var som om han m?st sl?pa det med sig in i barnkammaren.
Sl?ktingarna reste. Han och hans far f?ljde dem till t?get och de v?nde ensamma tillbaka hem. Hans far tog s? l?nga steg och gick s? fort. Stellan halvsprang vid sidan om honom med sin hand i hans.
Endast farmor stannade kvar. Allt blev s? tyst. Ibland togo hon och hans far honom i sina armar och gr?to. D? gr?t ocks? han. D? och d? kommo n?gra tanter. Ibland hade de konfekt med sig. Men de stannade