Dagdrömmar | Page 4

i v?ningen, ropande genom rummen, snyftande:
-- Kerstin, Kerstin, i Guds namn, Kerstin -- -- --
Jungfrurna kommo springande in. Men med ens stannade de, ett stycke fr?n s?ngen, som om n?gonting o?verstigligt hindrat dem att g? vidare. De slogo h?nderna samman och b?rjade gr?ta.
Stellan v?gade ej se upp. D? och d? ryckte han till av skr?ck, som om en elektrisk st?t g?tt genom hans kropp.
-- Stackars, stackars unga frun, snyftade Kerstin. Stackars, stackars unga frun, som jag burit p? mina armar och som jag ammat med mina fattiga br?st. Stackars, stac -- -- --
Hennes r?st drunknade i t?rar.
Stellan f?rstod ej vad hon sade. Men nu s?g han p? sin mor. Han betraktade henne med ett par snabba, r?dda ?gonkast. Hon l?g och sov, med munnen alldeles vid?ppen.
Inf?r denna vid?ppna mun greps han av en outs?glig skr?msel. Med ett h?gt skri sprang han ur rummet. Han hade tappat sabeln. Men baljan slog honom om benen. Kasken f?ll av. Han ville springa och g?mma sig. Men rummen hade med ens blivit s? underligt stora. Och han k?nde sig s? tr?tt i benen. Han tyckte ocks? att n?gon sprang bakom honom, f?r att hinna upp honom och rycka honom till sig. Och detta, denna, som f?rf?ljde honom, var hans mor. Hennes mun var alldeles vid?ppen -- -- --
D? snavade han ?ver sabelbaljan. Han f?ll alldeles framstupa. Men han skrek ej. Han gr?t inte heller. Han kunde ej. Strupen var som sammansn?rd. Och liksom om han f?rlorat f?rm?gan att r?ra benen, som om han gl?mt att g?, kr?p han med vitt sp?rrade ?gon in under den stora salongssoffan. Han kr?p s? l?ngt in han kunde komma, med ansiktet mot v?ggen och armarna f?r ?gonen. Han sk?lvde av skr?ck.
D?r fann honom gamla Kerstin efter att s?kt och ropat p? honom l?nge.
Han ville inte komma fram. Och d? Ida lyft undan soffan fr?n v?ggen och Kerstin h?ll honom i sina armar, skrek han h?gt:
-- Inte se mamma! Inte se mamma!
* * * * *
Men de dagar som f?ljde voro underbara. Det l?g ?ver dem n?gonting festligt och h?gtidligt. Mest p?minde de om julafton, men en julafton, som aldrig tycktes ha n?got slut. Varje dag, varje stund p? dagen medf?rde sin oerh?rda sp?nning. Varje g?ng tamburklockan ringde h?nde n?got nytt och ov?ntat. N?gon kom med blommor, bundna till v?ldiga, runda kransar, eller med paket. Svartkl?dda tanter gingo ut och in med choklad, karameller och presenter ?t honom. Och s? kom det fr?mmande. S? gott som varenda dag f?ljde Stellan med sin far till t?get: f?rst kom farmor, s? mormor och morfar och morbror fr?n G?teborg och sedan farbr?der och fastrar. De hade paket med sig och m?nga saker i sina koffertar, och s? fort de kommit hem, st?ngde de sig inne med hans far, precis som p? julafton.
Och i allt som h?nde, k?nde han att han var medelpunkten. Han gick fr?n kn? till kn?, och n?r han tr?ttnade p? ?mhet och smekningar hade han sina leksaker och konfektp?sarna.
S? skedde det hittills m?rkv?rdigaste av allt. Det kom flera karlar, som kl?dde lilla f?rmaket alldeles vitt, v?ggar och golv, allt. Och de f?ste vita och r?da blommor p? v?ggarna och str?dde vita och r?da blommor p? golvet. N?got s? vackert hade Stellan aldrig kunnat t?nka sig. Han stod inne i lilla f?rmaket hela tiden karlarna arbetade. Han gjorde inga fr?gor, som han alltid annars brukade g?ra, n?r n?gonting of?rklarligt skedde. Han endast s?g, s?g. Och ibland suckade han till djupt, av sp?nning och ?versvallande tillfredsst?llelse.
Till slut kom en stor gul kista med vita beslag. Den var mycket l?ngre och vackrare ?n de koffertar, morfar och mormor haft med sig. Kerstin p?stod, att i den skulle hans mor ligga. Hon p?stod ocks?, att hon skulle fara bort och vila sig l?nge efter sjukdomen. Det var den sista vilan, sade hon. N?r hans mor steg upp fr?n den, skulle hon aldrig beh?va vila mera. Stellan kunde knappast tro det.
-- Aldrig, riktigt aldrig mera?
-- Nej, aldrig.
Han s?g p? Kerstin l?nge... Han m?ste best?mt fr?ga n?gon annan. Till slut valde han farmor som den, han ans?g trov?rdigare ?n till och med Kerstin. Och farmor svarade likadant. Det var allts? ingenting annat att g?ra ?n att tro.
Stellan fick ej vara med inne, n?r hans mor kl?ddes till den sista vilan. Men han var inte ot?lig ?ver att det tog s? l?ng tid. Han f?rstod, att n?r hon skulle vila s? l?nge, beh?vdes det s?rskilda anstalter.
Ja, det var underbara dagar, h?gtidliga och sp?nnande. Det fanns endast en sak, som st?rde. Och det var hans mor. Under allt detta l?g hon och sov. Han skulle ha velat v?cka henne, s? att hon kunnat vara med och se allt detta. Men hon l?g i kistan i det vita rummet med blommorna och hon var sj?lv kl?dd i vitt och hade blommor p? t?cket.
Han gick in till henne om