Dagdrömmar | Page 3

frisk igen.
B?de n?r de kommo och gingo, bugade han sig mycket djupt f?r dem, s? djupt, att de sade till hans mor: -- T?nk en s?dan sn?ll och artig kavaljer han redan ?r.
Efter?t gick Stellan ut i k?ket och sade:
-- Jag ?r en sn?ll och artig kavaljer.
-- Hin tro't, sade Ida.
Men d? blev gamla Kerstin ond:
-- Inte f?r hon s?ga s?nt, n?r barnet h?r det.
Men Ida svarade:
-- ?ja, v?nta han. V?rlden t?mjer honom nog.
-- Det g?r den inte, svarade han och gav henne en f?rkrossande blick. Han kunde inte t?la Ida. En g?ng hade han stulit sylt fr?n henne s? att det uppt?ckts. Hon hade funnit honom p? en stol i skafferiet med hela ansiktet nedsmort.
* * * * *
Men nu var han ensam med sin mor i sjukrummet. Hon l?g och l?ste tidningen. Syster hade g?tt ut f?r att h?mta frisk luft. Gamla Kerstin h?ll till ute i k?ket, d?r hon tv?ttade strumpor.
Han stod p? stolen vid f?nstret och talade i ett str?ck till flingorna och sn?flaken, tankar, som blixtlikt fl?go genom hans hj?rna, snabba som dr?mmar, liksom de utpl?nade ?gonblicket efter.
Till sist hade han ingenting mera att s?ga. Han s?g p? sin mor. Hon sov. Tidningen hade fallit ned ?ver hennes ansikte. Han t?nkte: Nu sover hon riktigt. Men f?r s?kerhetens skull fr?gade han:
-- Mamma? Hon svarade inte. Han kl?ttrade ned fr?n stolen, sprang in i barnkammaren, tog p? sig kask och sabel och drog gungh?sten in i sjukrummet. Det fanns ingenstans det var s? roligt att leka som d?r inne, d?rf?r att syster f?rbjudit det. Han kl?ttrade upp p? h?sten, drog sabeln ur baljan och kommenderade: -- Fram?t masch!
Han lekte pappa. Det var den roligaste lek han visste. Hans far var det st?tligaste, han n?gonsin sett. Varje morgon l?g Stellan i f?nstret och s?g honom komma ridande ut fr?n kaserngrindarna. Ibland var han ensam. Ibland hade han m?nga, m?nga knektar bakom sig. Och ibland hade de ocks? kanoner. Det var det underbaraste av allt. Stellans hj?rta hoppade som hos en liten f?gel. M?nskorna stannade och s?go p? hans far. De stora kanonhjulen d?nade mot stenl?ggningen. Stellan blev s? ivrig att han b?rjade sv?nga med sabeln och ropa:
-- Fram?t masch! Fram?t masch! D? s?g hans far upp till f?nstret, f?rde handen till m?ssan och h?lsade allvarligt upp till honom. Stellan skrek ?nnu vildare: -- Fram?t masch! Fram?t masch!
En g?ng hade han varit s? h?nf?rd ?ver synen av sin far och de m?nga kanonerna och han hade f?ktat s? ivrigt, att han f?ll ut genom f?nstret fr?n andra v?ningen och skulle ha slagit ihj?l sig om han inte fastnat i sladderspegeln nedanf?r. Men detta hade han ej n?got minne av. Han bara visste, att det h?nt, d?rf?r att gamla Kerstin alltid m?ste h?lla honom i benen, d? han skulle h?lsa p? sin far.
* * * * *
Men nu var han sj?lv pappa med m?nga knektar bakom sig. Han sporrade h?sten, ryckte i tyglarna och r?t obegripliga ord. Hans mor sade ingenting. F?r resten hade han gl?mt, att hon fanns till. Han v?nde sig om i sadeln och sv?ngde med sabeln. Nu var han l?ngt, l?ngt ute p? det stora exercisf?ltet. Han h?rde det dova d?net av kanonhjulen och h?starnas tramp mot f?ltets gr?stuvor. Hans ?gon stodo stela. H?sten galopperade i vild fart.
D? h?rde han tamburd?rren ?ppnas. Det var hans far som kom. Sporrarna klirrade, sabeln skramlade i sitt koppel, d? han satte den fr?n sig i paraplyst?llet.
Stellan kl?ttrade ned fr?n h?sten, sm?g sig tyst mot d?rren, gjorde givaktst?llning, skyldrade gev?r och stod rak och stel, med blicken riktad rakt fram, liksom vaktposten vid kaserngrindarna, d? hans far gick f?rbi.
D? kn?ppte det i d?rren. Hans far ?ppnade l?ngsamt och f?rsiktigt, f?rde handen till pannan i honn?r och viskade: -- St? ledig!
Stellan gjorde p? axel gev?r, precis som hans far l?rt honom.
Pl?tsligen for han samman som ett markens d?dsskr?mda villebr?d. Hans far skrek till s?, som han aldrig h?rt honom skrika f?rr, inte ens nere p? kaserng?rden.
Det var ett skri Stellan ej f?rstod.
-- Elsa, Elsa, ropade hans far, h?r du mig, Elsa! S?g, att du h?r mig -- -- --
S? slog r?sten pl?tsligen om. Nu l?t det, som om han gr?t:
-- ?, Elsa, det ?r inte sant, det ?r inte sant, Elsa -- -- --
Stellan hade l?tit sabeln falla. Men han var s? skr?md, att hans fingrar ?nnu h?llo krampaktigt om f?stet. Han v?gade ej r?ra sig. Han stod alldeles stilla och s?g framf?r sig. Han f?rstod ingenting. Men han var s? skr?md, att hans kropp skakade.
Hans far hade sjunkit ned p? golvet vid sidan om s?ngen. Han h?ll om moderns hand, kysste den, v?tte den med sina t?rar, medan han snyftade:
-- Elsa, Elsa, f?rl?t mig allt -- -- -- Jag har alltid ?lskat dig, jag ska alltid ?lska dig, Elsa, Elsa -- -- --
Pl?tsligen rusade han upp, f?rbi Stellan, ut