Dagdrömmar | Page 2

betydelse.
Varje dag, d? han kom hem fr?n sin promenad med gamla Kerstin och tamburd?rren ?ppnats, blev han st?ende utanf?r tr?skeln och ropade med g?ll r?st genom v?ningen:
-- Kommer han!

Utanf?r f?ll den sena februarisn?n i stora flingor, som sm?lte.
I kaserntr?dg?rden tv?rs ?ver gatan stodo granarna med tunga, vita grenar. D? och d? f?ll ett sn?flak till marken med ett dovt, mjukt ljud: grenen r?tade ?ter upp sig, och f?r n?gra sekunder sk?lvde den, som om den skakat av sig v?tan fr?n det fallna flaket.
Fr?n kaserng?rden andra sidan granarna h?rdes det taktfasta trampet av marscherande f?tter, h?ga kommandorop, en kort trumpetsignal och gn?ggandet av en h?st, som ensam leddes ut ur en av de l?nga, gulvita stallbyggnaderna.
Den dagen hade Stellan ej f?tt lov att g? ut. Han stod p? en stol vid f?nstret och talade i ett str?ck till flingorna. Det h?nde ofta numera, att han m?ste h?lla sig hemma f?r v?drets skull. Man hade pl?tsligen blivit s? r?dd om honom. Varf?r kunde han ej f?rst?.
Det var f?r resten s? mycket, Stellan p? den sista tiden fann hemlighetsfullt.
Till exempel hans mor.
Gamla Kerstin p?stod, att hon var mycket sjuk. Alla gingo omkring allvarliga och talade med l?g r?st. Till och med Ida ute i k?ket hade slutat upp att sjunga.
Han kunde inte riktigt f?rst? allt detta. Hans mor l?g visserligen till s?ngs. Men det hade hon gjort s? l?nge, ?nda sedan hon kom hem fr?n lasarettet. Och p? lasarettet tyckte han hon legat s? l?nge han kunde minnas.
Men han kunde inte f?rst?, att hon var riktigt sjuk. Hon gr?t inte. Hon j?mrade sig inte heller. Hon talade. Och ibland skrattade hon.
N?gonting besynnerligt m?ste det i alla fall vara. Hennes ben voro s? tjocka. Det fanns ingen, som hade s? tjocka ben, som hon. Varken Kerstin eller ens Ida i k?ket. Han hade sj?lv sett efter. Och de blevo tjockare f?r varje dag. Varje morgon, han kom in till sin mor, var hans f?rsta fr?ga: -- Har di blitt tjockare, mamma?
Gamla Kerstin p?stod, att det fanns vatten i dem. Ingen av de andra hade vatten i sina ben. Det var ej utan att han var stolt ?ver dem. Han f?rstod att p? grund av dem utm?rkte sig hans mor framf?r alla andra. Men p? samma g?ng var han ocks? r?dd f?r dem. N?r han n?gon g?ng fick se dem, tog han ett steg tillbaka fr?n s?ngen, och en g?ng, d? han f?tt k?nna p? dem, hade han dragit handen undan, som om de kunnat g?ra honom illa.
Och s? kom farbror doktorn varje dag. F?r en vecka sedan hade han stannat mycket l?nge. D? hade Stellan ej f?tt sticka n?san in i sjukrummet. Gamla Kerstin p?stod, att doktorn skulle tappa hans mor. Stellan var fr?n b?rjan emot f?retaget.
-- Ja, men kan hon stiga upp sen? fr?gade han.
-- Ja, svarade Kerstin.
Stellan lugnade sig en smula. Han blev st?ende utanf?r d?rren och lyssnade f?r att h?ra, n?r hans mor f?ll i golvet. Men han h?rde ej n?gon duns.
N?r han till sist sl?pptes in, l?g hon alldeles som f?rr i s?ngen. Han v?gade ingenting s?ga. Han hade f?tt tills?gelse att h?lla sig mycket tyst. Han blev st?ende ett stycke fr?n sjukb?dden och sneglade p? sin mor med ett finger i munnen. Slutligen drog han Kerstin i kjolen, ett sedan l?nge ?verenskommet tecken att hon skulle b?ja sig, s? att han kunde viska i hennes ?ra:
-- Ska hon inte stiga upp?
-- Jo, jo, snart.
Men hon steg inte upp.
Fr?n denna dag f?rlorade Stellan allt f?rtroende till farbror doktorn. Han uppr?rdes ocks? ?ver detta s?tt att f? m?nskor att stiga upp genom att helt enkelt tappa dem i golvet. Om gamla Kerstin skulle g?ra likadant med honom om mornarna -- -- --?
Det hade ocks? kommit en fr?ken i huset. Hon hade en vit hatt p? sig inne. Han skulle kalla henne syster. Han tyckte inte om henne. Han ville inte ha n?gon syster. Han ville vara ensam med pappa och mamma. Han var avundsjuk p? henne. Hon fick j?mt sitta inne hos hans mor. Och hon ville alltid k?ra ut honom i barnkammaren. Men han hade f?resatt sig att h?mnas p? henne: en g?ng, d? han blev riktigt stor, skulle han ta sin fars sabel och hugga huvudet av henne. ?nnu s? l?nge fick han n?ja sig med att bita henne i handen, d? hon f?rde honom ur sjukrummet.
Allt detta med moderns p?st?dda sjukdom hade emellertid ocks? sina stora f?rdelar och behag. Han kunde ej underl?ta att k?nna, hur han vuxit i makt. Alla utom syster gjorde vad han ville. Han beh?vde bara skrika s? h?gt, att hans mor h?rde det. Och s? fick han sin vilja fram.
Varje dag kom det ocks? tanter p? bes?k. De hade choklad och konfekt med sig ?t honom. De togo honom i sitt kn?, klappade och kysste honom och sade: -- Nu blir mamma snart