Anna-Clara och Hennes Bröder | Page 8

äkta tax, för han har inget spader äss under
svansen!_
--Det har han visst, sade Sten.
--_Han har inget spader äss! Han har inget spader äss! Han har inget
spader äss!_
Så slogs den förlovningen upp.
En tid därefter flyttade min dotter till landet och där förlovade hon sig
med herr Frenssen. Herr Frenssen var en ung tysk som bodde i stugan
bredvid. Han lekte med min dotter och en dag kom hon och anförtrodde
mig:
--Nu ska jag förlova mig med herr Frenssen!
--Herr Frenssen, sade jag, är minst tjugufem år äldre än du. Kan det
vara riktigt förståndigt.
--Jag ska förlova mig med honom för han ä så snäll!
--Jaså. Jag skall tala med herr Frenssen. Så gick jag över till den unge
tysken. Han satt vid sitt morgonte, men tog emot mig mycket vänligt.
--Herr Frenssen, sade jag, min dotter har berättat, att hon förlovat sig
med er. Kan ni försörja en hustru? Vad har ni att bjuda henne?
Herr Frenssen såg på mig mycket allvarligt och så sade han:
--Jag icke ferstå. Jag varit så litet i Sverige, jag icke friat till svensk

flicka. Jag hava en fästemö i Tyskland.
Jag gick in till min dotter och sade henne vilken usel person hon kastat
sin kärlek på. Jag sade henne att han var förlovad förut, i Tyskland. Att
man icke fick vara förlovad med mer än en i taget, att den tyska flickan
skulle bli mycket ledsen om hon fick veta att han var förlovad även här.
Ingenting tog.
Min dotter svarade:
--Det gör ingenting att herr Frenssen är förlovad förut! _För hon ä ju i
Tyskland!_
Då tog jag min hatt och käpp och lämnade alltsammans.
Ungdomen har en underlig moral nu för tiden!

[Bild]

CLARA
Min dotter, som är 5 och 1/2 år--det är mycket viktigt med 1/2--har ett
litet barn. Någon tycker kanske att detta är väl tidigt, och man blir
kanske förskräckt, då man får höra, att min dotter fick det lilla barnet
redan då hon var 3 år.
Naturligtvis är det icke något riktigt barn. Det är en docka och hon
heter Clara. Hon kom på julafton och hon var mycket fin. Hon hade
sidenklänning och blå ögon och porslinshuvud och riktigt hår, som
kunde kammas.
Då Clara var 2 år, hände något sorgligt. Hon tappade håret. Då min
dotter kammade henne en söndagsmorgon--det var mycket viktigt, att
Clara kammades på söndagen--tappade hon håret. Alltsammans satt på
kammen och min dotter gav till ett skrik, så att alla i huset lämnade sina
sysslor och sade:

--Vad är det?
Lovisa, som stod i köket och stekte abborrar, tappade en stor smörklick
på golvet, min dotters moder, som såg efter att Lovisa stekte abborrarna,
blev mycket förskräckt och själv sprang jag in och ropade som alla de
andra:
--Vad är det??
--Man kan se in i huvet på Clara! skrek min dotter. Man kan se rakt in i
huvet!
Och det kunde man. Huvudet var alldeles tomt, det vackra, blonda håret
hade dolt ett stort, svart hål.
--Så förfärligt, sade jag. Och så tog jag bort håret från kammen och
sade:
--Jag skall gumma fast alltsammans med syndetikon, så blir hon som
förut. Var inte ledsen!
--Hon blir aldrig som förut, grät min dotter.
--Jo, precis som förut, sade jag, alldeles som förut.
--Nej, det blir hon inte, för förut visste jag inte att hon hade ett stort,
svart hål inuti huvut! Stackars lilla Clara! Nu vet jag ju det!
--Tänk på, sade jag, att det finns riktiga, gamla människor, som också
tappa håret. Tänk på morbror Per, han har en vit fläck uppe i huvudet.
Och han är lika glad för det.
--Men man kan inte se in i huvet på morbror Per!
--Nej, gudskelov, sade jag. Men tänk på tant Edla, jag skall säga dig en
sak, men du får inte berätta det: hennes hår är löst alltsammans! Men
du får inte berätta det!
Min dotter blev tyst. Så sade hon:

--Men tant Edla gummar inte fast håret med syndetikon!
--Nej, hon har något annat knep, som vi inte vet, men det är lika löst för
det.
Så lagade jag Clara. Hon såg ut precis som förut. Och när hon hade
torkat, kunde man börja kamma henne igen. Men min dotter gjorde det
aldrig. Hon lade undan Clara och lekte aldrig med henne.
Men på julafton, då min dotter var 5 år, kom en farbror åkande i bil.
Och han hade med sig ett stort paket och i det paketet låg en ny, stor
docka. Det var den finaste docka vi sett och vi sade allesammans, att
det var för galet att komma med en så fin present. Men min dotter blev
så glad, att hon hoppade och skrek av glädje. Just en sådan docka hade
hon alltid önskat sig.
Hon var