Anna-Clara och Hennes Bröder | Page 7

jag sitter bredvid på ett säte och läser min morgontidning om allt det
underbara som händer ute i världen. Ibland tala vi vid varandra, min
dotter och jag, om sanden och om en liten ekorre, som då och då kilar
över vägen. Men så en dag kommer hon på något nytt, ser på mig
allvarligt och säger:

--Är det krig nu, pappa?
--Ja, mitt barn, tyvärr.
--Vilka är det som krigar?
--Det är tyskar och fransmän och serber och ryssar och japaner.
--Kriga inte engelsmännen också?
--Jo, de äro med.
--Varför sa inte pappa det?
Man får inte glömma något för barn. De äro noga.
--Varför krigar dom?
--Jag tror att det är för att dom inte tycker om varandra.
--Varför tycker dom inte om varandra?
--Det var en stilig grotta du har gjort.
--Varför tycker dom inte om varandra?
--Jag vet inte--det kanske är därför att dom bor för nära varandra.
--På landet bodde vi nära Malmströms och Fröbergs men inte krigade
vi med dom. Säj!
Paus. Så lades spaden och hinken bort och så kom det:
--Säj, pappa, varför kommer det ingen polis och tar dom när dom håller
på och bråkar och slåss så där förfärligt? Finns det kanske inga poliser i
utlandet?
I detsamma kilade ekorren över sandhögen. Gudi vare tack och lov!

[Bild]

MIN DOTTERS FÖRLOVNINGAR.
Då min dotter var fyra år, steg Leonard in i hennes liv. Man skulle
kunna säga att han kom direkt från gatan. De möttes första gången på
trottoaren utanför huset. Min dotter hade ett rött rullband. Hon grep ett
fast tag i det, ty hon var övertygad om att den främmande pojken skulle
ta det ifrån henne. Hon kände nämligen endast sina bröder.
Men den främmande pojken tog icke rullbandet. Han såg på det och så
sade han, i det han lyfte sin vita mössa:
--Jag heter Leonard. Det var ett mycket vackert rullband du har. Det är
målat i en sådan vacker färg. Även jag skulle gärna vilja hava ett sådant
vackert rullband.
Min dotter gapade. Så hade hon aldrig hört någon pojke tala. Så talade
icke ens riktigt stora människor. Och så vacker han var! Och så fina
kläder! Min dotter såg på sin klänning. Där var en stor fläck mitt på
magen. Att hon skulle ta den på sig i dag! Så räckte hon Leonard
rullbandet och sade:
--Vill du rulla runt kvarteret? Det är ingen konst! Det går så lätt.
Tio minuter senare kom min dotter rusande in till mig och sade:
--Jag har träffat en ny pojke! Han heter Leonard! Han talar så fint! Jag
har förlovat mig med honom! Jag ska få en ring av honom som jag ska
ha om söndagarna! Vi ä riktigt förlovade!
Vi gillade min dotters val. Leonard var en väluppfostrad gosse. Jag har
aldrig träffat någon som talat så grammatikaliskt som han. Man fick
riktigt vara på sin vakt då han var hemma. Pojkarna, som voro dubbelt
så gamla, vågade icke öppna munnen då han var närvarande. Han spred

en allvarlig och betänksam stämning över familjen så fort han kom.
Min dotters och Leonards förlovning varade i fjorton dagar. Min dotter
bar ring två söndagar. På torsdagen förlovade hon sig med Sten.
--Vad nu, sade jag, är det slut med Leonard?
--Han är så tråkig, sade min dotter. Och så är han inte elegant!
--Elegant!! Vem har lärt dig sådana ord?
--Får jag inte säga de? Ä de ett svärord??
--Nära på! Små barn använda inte sådana ord.
--Men tant Paula sa häromdan: du ä riktigt elegant! De ä sant att hon sa
de!
Vi tyckte inte att Sten var elegant. Men han var söt och snäll och lät sin
nya fästmö leka med alla sina leksaker. De voro mycket lyckliga, men
på tjugonde dagen av deras förlovning slogs förbindelsen upp. Det var
min dotter som gjorde det och man kan säga att hon gjorde det
ordentligt.
De lekte i rummet intill. Jag hörde dem tala, högt och ivrigt, och så
slogs dörren upp och min dotter kom in. Hon såg allvarligt förargad ut
och sade i mycket bestämd ton:
--Pappa! Var ä boxhandskarna??
--Vad ska du med dem?
--Jag ska klå upp Sten! Var ä dom?!
--Dom ligger i ekskåpet.
Hon fick fram handskarna och jag hjälpte henne att knyta till dem om
handlederna. Det var stora, ordentliga boxhandskar--samma modell
som Jack Johnson använder.

Så flög hon i väg och jag hörde hur förlovningen slogs upp. Jag gick
efter. Sten låg uppkrupen i soffhörnet och min dotter bankade på
honom med de stora handskarna. Han var nog ridderlig att inte slå igen.
--Vad är detta för spektakel, sade jag. Varför slår du Sten, som är så
snäll? Vad har han gjort?
--_Han säger att deras tax är lika fin som våran Chapman, men jag
säger att deras tax är ingen