Anna-Clara och Hennes Bröder | Page 6

bett mej komma. Låt
oss segla dit tillsammans!
* * * * *
Nu har jag varit på Storön och sett att allt var sig likt. Löven hade

gulnat och det var tyst på ängen. Där låg en tennisboll kastad som en
smutsig snöboll. Badhuset var stängt och inga båtar vid bryggan.
Människorna hade tagit sommaren med sig och rest.
Vi seglade till kobben, min vän och jag, och våta och kalla gingo vi i
land. Den gamle fiskaren satt i mörkret, vi förde lampor med oss och
mat och dryck och tobak till gamla pipor. Där gick kvällen i trygghet
och värme, med havet vräkande mot klippor och skär.
* * * * *
Ångbåten går hem nästa dag på kvällen. Och klockan är tio då vi nå
min port i staden.
--Farväl, säger jag, till min vän. Och tack för i år. Nu går en vinter--om
den går--och sedan fångar oss våren i skären igen!
Vi skiljas och jag letar efter nyckeln till porten. Då, med ett, står en
liten sak rätt upp och ned i min hjärna: Anna-Claras chokladkaka!
Jag har glömt att hämta chokladkakan på översta hyllan i allra minsta
garderoben!
Jag ser henne sitta där uppe i sin vita säng och bara vänta.
Vad angår henne alla mina äventyr, vad rör henne all höstens granna
färg över himmel och jord. Hon skall ha sin chokladkaka! Jag har rest
ut för att hämta en chokladkaka och jag skall ha den med mig, då jag
kommer hem! Allt annat är av intet värde.
Jag går ut på gatan och jag går runt kvarteret. Någon utväg måste
finnas!
Att vänta och gå upp när hon somnat? Hon somnar inte. Och i alla
händelser vaknar hon före mig i morgon bittida.
Att gå upp helt frankt och djärvt och säga: jag har glömt chokladkakan!
Här har du en krona i stället! Det går inte. Det är inte pengar den här
gången. Det är en enda, en bestämd chokladkaka hon skall ha.

Jag stannar och funderar. Mitt framför mig på gatan står en
poliskonstapel. Jag känner honom, han är en hygglig karl. Han har gått
på detta pass i många år. Jag skall anförtro mig åt honom!
Konstapeln får min historia. Han förstår mycket väl hur saken ligger
och han säger:
--Man måste alltid hålla sina löften till barn. De äro så noga med det.
Jag har själv en liten flicka, så jag vet hur det är. Jag ser ingen annan
råd än att redaktören går och lägger sig på ett hotell och sedan i morgon
köper en chokladkaka.
Jag funderar och svarar:
--Det går inte. Jag vet inte vilket märke det är på kakan som ligger på
översta hyllan i minsta garderoben. Jag vet inte vad det är för fabrikat.
Jag kan inte vara med om ett bedrägeri!
--Då vet jag ingen råd, säger konstapeln. Och så går han ifrån mig och
lämnar mig ensam i mörkret mitt på gatan.
Men jag går hem och jag tänker:
Här är ett tillfälle för Slumpen och Försynen att visa vad de kunna. Nu
få vi se hur det går!
Anna-Clara är vaken då jag kommer. Naturligtvis. Hon sitter rätt upp i
sängen och nickar vänligt.
--God afton, säger jag. Nu är man hemma igen! Det är skönt att komma
in i ljus och värme från mörkret där ute. Men det var vackert bland
skären. Ni kan inte tänka er så vackert--jag talar fort och snabbt och
byter hastigt ämnen för att få bort den fördömda chokladkakan som
svävar över våra huvuden.
--Men det gick hög sjö på fjärden. Och bladen hade gulnat i backen upp
till villan. Men alarna stodo gröna. Det är märkvärdigt vad alar äro
gröna länge på hösten. Jag vet inga trän som äro gröna så länge om

hösten som alarna. Eken är inte grön så länge och inte lönnen heller. De
vissna fort, mycket fort....
--Jag tycker du pratar så mycket, säger Anna-Clara. Och så kommer det:
Fick du tag i chokladkakan?
--Chokladkakan, säger jag, den ja! Jo visst! Och så vänder jag på
huvudet för att se på något annat. Då hör jag ett fnitter. Anna-Clara har
plötsligt krupit ner under täcket och ligger där och bara skrattar.
Jag rycker av henne täcket och säger:
--Unge! Vad skrattar du åt?!
--Jag skrattar åt--att--du har--en chokladkaka--när det--aldrig--har
legat--någon--chokladkaka--på--översta hyllan i minsta
garderoben--_för det var bara--som jag hitta på_!
Då släppte jag täcket och gick in för mig själv och tänkte över den evigt
unga frågan: varför skola vi män, hur gamla vi än bli, låta lura oss av
kvinnor, hur unga de än äro?

[Bild]

EN FRÅGA.
(UNDER KRIGET 1914.)
Om morgnarna går jag ut i skogen med min lilla dotter. Hon leker i en
sandhög med en hink och en spade, hon gör grottor och fästningar, och