Anna-Clara och Hennes Bröder | Page 5

måste ha mössan var dag, när hon kommer till staden. Hon måste ha
den i skolan.
* * * * *
Anna-Clara är med på den stora bjudningen. Hon var inte bjuden, men
då vi drucko kaffet stod hon utanför trädgården med händerna på
ryggen och tittade och undrade över vad stora människor egentligen ha
för sig på sina stora bjudningar. Och så fick den snälla värdinnan se
henne och så togs hon in och blev mottagen som en riktig gäst som bara
hade kommit litet för sent. Hon satt på trappan till verandan och såg
och lyssnade med alla sina ögon och öron. Vad herrarna voro glada och
röda och så de skrattade, nästan åt allt vad de sade. Hon förstod inte
vad de talade om, ända tills att den unge doktorn sade något som kom
henne att lyssna ännu mera spänt än förut. Doktorn sade:
--En sak har roat mig här på ön--bland mycket annat, för all del--och
det är de unga damernas hattar, de små vita segelhattarna. Förr i tiden
bar riddaren sin dams färger i sin fjäderbuske, nu är det tvärt om--har
den unga kvinnan någon god vän vid flottan så bär hon hans båtnamn
på sin hatt. Här finns en ung käck fru--över hennes vackra panna lyser
Tapperheten i eldskrift, här gå unga flickor med Äran och Manligheten
och Fylgia om sina vackra lockar och häromdagen mötte jag i en
barnvagn en liten flicka som förskräckte mig, ty mitt i huvudet på
henne stod plötsligt utan föregående varning: Clas Fleming.
Allt det där är mycket vackert, men för mig har det något av adress.
Tänk oss att vi droge ut konsekvenserna (Anna-Clara undrade vad det
var som skulle dras ut) och att en ung dam, som hade en vän i en affär,
gick med en hatt på vilken stod i guldskrift: _Karl August Perssons
Garn- och Vävnadshandel eller t. ex. Oskar Johanssons Kött-, Korv-

och Fläskhandel_.
Man skrattade och tyckte att doktorn var en rolig karl. Men Anna-Clara
föll i tankar, och då vi gingo hem sent på kvällen stannade hon i
mörkret mitt på vägen och sade:
--Jag vill veta en sak.
--Vilken sak?
--Jag vill veta om det finns någon fläskhandlare som heter Delfin?
--Inte som jag vet--hur så?
Anna-Clara svarar inte, men jag förstår hennes oro och jag stillar den.
Hela sommaren bär hon Delfinens band på sin mössa och då hösten
kommer, lägger hon det i en ask och skriver på locket med stor och
tydlig stil: _Mitt vackra band som jag fick av den snälle kaptenen och
sjöofficeren sommaren 1917._

[Bild]

CHOKLADKAKAN.
En dag på hösten. Luften är hög och klar och himlen blå.
--I dag reser jag till landet, säger jag till Anna-Clara. Det kan inte
hjälpas. Jag måste se hur det står till i skogen och vid havet en sådan
här dag. Jag reser med båten på morgonen och jag är framme på
middagen. Om du inte skulle gå i skolan kunde du följa med.
Anna-Clara ser tankfull ut och så säger hon:
--Det är en sak som jag har på landet, som jag glömde då vi flyttade in.
Tag hem den åt mig.

--Så, vad är nu det?
--Jo, på översta hyllan i allra minsta garderoben ligger en chokladkaka,
jag vill ha den.
--Du skall få den. Jag skall hämta den. Det gläder mig att ha ett ärende,
då jag kommer ut. Det gör ett gott intryck på mig själv. Jag skall hämta
chokladkakan.
Så går färden och allt är sig likt, blott vackrare än på sommaren. Det är
liv i vattnet och luften, vinden blåser friskt och stora seglare stryka
fram över fjärdarna. I villorna är det tyst och stilla och badhotellen äro
tillbommade.
Solen går i moln och det blir kallt.
--Låt oss sitta i salongen och prata och ljuga för varann.
Han har bott i skärgården i 30 år. Han vet och kan allt om människor
och ställen. Han berättar just så som jag vill det, lugnt och stilla utan att
själv märka poängen och det karaktäristiska i en historia. Han överlåter
godhetsfullt den saken åt mig.
Vinden friskar i och sjön börjar gå hög. Båten rullar och snart är däcket
tomt. Genom salongens ruta ser jag vatten och himmel mötas, för att i
nästa sekund åter gå isär. Glasen skallra på brickan och min vän håller
med ena handen i soffan för balansens skull.
--Ser du kobben längst där ute, säger han, norr om fyren. Där ligger en
stuga. Jag har bott där en hel vinter, levat som en bland dem, i mörker
och kyla. Jag längtar inte dit igen, men ändå ångrar jag inte min tid där.
Där bor en gammal fiskare, en karl som livet kramat, utan att få kol på.
Jag reser ut för den gubben. Han har skrivit och