Anna-Clara och Hennes Bröder | Page 4

och kisar mot solen.
Det blir tyst ett ögonblick och så svarar hon:
--Det var väl ingenting.
Och så vänder hon föraktfullt ryggen åt det stora, underbara, mäktiga
havet.
* * * * *
Vi gå tysta hemåt över klippor och hällar, på smala stigar över hala barr,
men jag vågar inte vända mig och se på det stackars havet. Jag har
liksom en känsla av att det försvunnit och sjunkit ned i jordens
innandömen, i skam och blygsel över en liten kvinnas hårda dom.

[Bild]

DELFINEN.

En morgon kommer Anna-Clara springande uppför backen. Hon
springer inte på vägen, hon kommer mitt i gräset bland blommorna och
timotejen. Jag ser på långt håll att det har hänt något, något mycket
märkvärdigt, som måste berättas.
Hon är mycket upprörd, då hon kommer fram. Alldeles röd i ansiktet av
ansträngning. Och ögonen lysa.
--Vad har hänt? säger jag, är det en orm eller en tjur?
--Nej, säger Anna-Clara, inte alls, utan två riktiga sjöofficerare med
uniform, såna där som de stora flickorna dansa med på Sossitén kom
och talade vid mej.
--Nej, så märkvärdigt, tänk. Vad sa dom?
--Först såg jag att det låg en stor pansarbåt alldeles vid Tallholmen och
han hade inte varit där förut, åtminstone var han inte här i går och så
stod jag just och frågte Olle om han hade fått någon ål för han metar ål
för de fick vaktmästarn på hotellet häromdan, en riktig ål som han sålde
för två och femti och då kommer en barkass med sjömän som rodde
och i aktern satt dom där officerarna på en svart duk och dom styrde
med ett styre som såg så konstigt ut alldeles som en stolsrygg och så
gick dom i land och kom rakt fram till mej och den ena gjorde honnör
så här och frågade hur gammal jag var och vad jag hette och de sa jag
och då skratta dom och bad mej hälsa pappa.
--Tackar, sade jag, vad hette herrarna?
--Det sa dom inte, men det var alldeles riktiga officerare med uniform.
Denna sommar hade Anna-Clara bestämt att hon skulle gifta sig med
en tandläkare. Hon hade hört att de förtjänade så mycket pengar och
tiderna äro ju så dåliga. Men en dag ändrade hon tycke och sade:
--När jag blir stor ska jag gifta mej med en sån där.
En sån där var en sjöofficer. Det låg ingenting nedsättande i

benämningen, det var bara en sorts förkortning.
--Varför just en sjöofficer, sade vi, av ett visst intresse för en blivande
måg.
--Därför att dom ä så snälla.
Jag tänkte: om tio år säger hon: därför att de äro så stiliga. En liten
flicka vill ha en god man. En stor flicka vill ha en stilig man.
En dag blev Anna-Clara riktigt bekant med en sjöofficer. Han var
kapten på en u-båt. Och det var något! Han var så förfärligt snäll och
han visste precis hur man skulle hantera en liten flicka.
Anna-Clara fick vara med om något så underbart, som att komma
ombord på u-båtens moderfartyg--hon undrade ett tag om den stora
båten var riktig mamma till den lilla. Hon fick titta på allting som fanns
ombord och en morgon, då hela ön sov, var hon med ute på fjärden i en
motorbåt och fick se på hur u-båten dök. Först gick det så sakta, men så,
med ett, spolade vågorna över däcket och man såg bara ett smalt rör
som stack opp och så försvann även det. Anna-Clara började frysa och
hon blev rädd. Hon ställde sig upp i båten och såg ut över vattnet.
Hennes vän, kaptenen, var borta. Tänk om han aldrig kom opp mer!
Sjön gick hög och motorbåten dök mellan vågorna. Men det gjorde
ingenting--sådant var Anna-Clara van vid. Det var bara i början det
kändes litet underligt i maggropen. Sjön stänkte i stora klara droppar
över ansiktet, det var lustigt. Men inunder vattnet, därnere med
u-båten....
Någon ropar:
--Se! Och alla peka utåt vattnet. Där är han igen i vattenläge.
Anna-Clara far hem. Det är ännu tidigt på morgonen och uppe i land
blåser det inte så mycket som på sjön. Det är varmt och vackert men
ändå är det icke en vanlig dag. Morgonens stora äventyr bor ännu i
hennes hjärta.

En dag får Anna-Clara ett långt brev från kaptenen på u-båten. Det är
ett vackert och roligt brev och hon läser det många gånger. Och tänk,
inne i brevet ligger en present, ett svart mössband och på det står i guld:
Delfinen. Det är ett sådant band som Anna-Clara önskat sig så länge.
Ett riktigt mössband, inte ett sådant där som man köper i affärerna och
som det bara står Kungl. Flottan på. Det kan ju vara vad som helst.
Anna-Clara känner ingen flicka som har ett band med Delfinen på. Hon