Anna-Clara och Hennes Bröder | Page 3

får han smörj av Kajsas
pappa. Ty pojkar ska inte vara elaka mot små flickor.
Men så en kväll händer något. Anna-Clara säger plötsligt:
--Vad är existera för något?
--Existera--varför frågar du det?
--Jo, för i dag talade jag om för Emanuel alltihop om Kajsa och då sa
han: hon existerar inte. Vad mente han med det?
--Emanuel är dum, säger jag, han pratar så mycket, som han inte
förstår.

Anna-Clara är tyst, men hon tänker. Dagen därpå, då jag börjar tala om
Kajsa, säger hon:
--Jag bryr mig inte om henne mer, för hon existerar inte--hon finns inte!
Stackars Kajsa. Så gick det med henne. En flicka som inte existerar,
kan man inte tala om.
Vi ha återgått till det stora trollet Bim-bam-bo som är så stor att han
kan titta över de högsta skogar och berg. Hans existens har Emanuel
ännu inte vågat förneka.

[Bild]

ANNA-CLARA BERÄTTAR OM ETT FILMDRAMA SOM HON
SETT.
--Jag har varit på bio med Sten för han har haft mässlingen och hans
mamma bjöd mej för han har badat så nu är han bra--ä mamma
hemma?--och så gick vi på Karla för de ä nära och där var ett
filmdrama fast de var inget kärleksdrama för de var för barn--ä mamma
hemma?--och de va om en pojke som bara var femton år men som
utmärkte sig för stor karaktäringsförmåga för de stod på programmet
och hans mamma var död så dom bodde på en station i Amerika med
ett plank omkring men hans mamma var ett porträtt som han stod och
såg på och andades så underligt för hans pappa ville gifta sig med en
annan tant--ä mamma hemma?--och hans pappa hade uniform för han
var kapten på stationen innanför planket. Stens mamma köpte
knäckkola hos Agusta Jansson innan vi gick på bion. Och så hade
pojken en trumpet som han blåste i och så kom indianerna och anföll
stationen och sköt genom planket så att dom som var innanför föll
omkull och dog och då var pojkens pappa borta och pojken tog och
grävde ett hål under planket och så kröp han ut med sin nya mamma
och gömde henne i en grotta med gräs omkring men när de blev paus sa
jag till Sten ä de säkert att du är bra från mässlingen nu och då flög en

gumma opp som satt framför och skrek har dom barn me mässling på
biografer--ä mamma hemma?--och sen tog pojken en häst och red i väg
utanför planket och började blåsa i trumpeten så att indianerna trodde
att soldaterna skulle komma och då blev dom rädda och red i väg men
pojken som räddade allesammans blev skjuten i armen fast han blev bra
sedan och så kom hans pappa hem för han hörde trumpeten och då
flydde alla indianerna och dom blev så glada allihop innanför planket
och pojken fick en ny trumpet av sin nya mamma och så blåste han i
den fast han hade ont i armen men han hade uniform som var vådligt
stilig för det hände i Amerika alltsammans fast Sten sa att alltihop var
gjort på en gård i Berlin där dom gör alla biografdramer fast det står att
dom spelar i Amerika--ä mamma hemma?--men inte tror jag att
gumman fick mässlingen fast hon satt framför oss. Äldre människor ä
så underliga--

[Bild]

HAVET.
En morgon medan hela huset sover, står min dotter utanför stugan och
lyssnar till ett ljud, som hon aldrig hört förut. Det är icke blåsten, icke
någon fågel och heller icke någon motor som dunkar.
Då jag kommer ut på förstubron för att gå till hamnen och båtarna,
kommer hon emot mig och säger:
--Vad är det som hörs så underligt?
Jag lyssnar och så svarar jag:
--Det är ju havet. Vinden är sydlig, då hörs det hit. Det är dyningen.
--Vad är havet för något?
--Havet är det stora, stora vattnet på andra sidan ön. Det är så stort att

man inte ser slutet på det. Det går ända till Ryssland!
--Kan man gå till havet?
--Ja visst, tvärs igenom skogen. Vi hinna fram och tillbaka före frukost.
Kom!
Och så gå vi till havet. Mycket förväntansfulla. Vägen går först förbi
gruvorna, som äro fyllda med vatten och som skrämma oss med sina
kala mörka väggar och sina svarta blanka ödlor som kila i det gröna
vattnet. Så gå vi genom skogen, en smal stig, hal och glatt, över stenar
och blanka hällar. Och så äro vi vid stranden, vid havet. En hel vinter
har gått sedan jag sist stod här och med alla sinnen förnimmer jag det
oändligas underbara makt. Det är som att andas på nytt efter många,
långa månaders fängsel och tryck.
--Detta är det stora vida havet, säger jag till min dotter, där hon står
med händerna på ryggen