Anna-Clara och Hennes Bröder | Page 9

klädd i en grön sammetsklänning, hon hade svart hår eller
nästan svart, och hon kunde sova riktigt. Det vill säga, hon snarkade
inte, men hon kunde blunda helt och hållet, när man lade henne ned.
Och satte man henne upp, så blev hon alldeles vaken igen.
Min dotter höll henne i sin famn och glömde alla sina andra saker för
den fina dockan, hon satte henne i soffhörnet och såg på henne och
sade:
--Gissa, vad hon skall heta! Hon skall heta Anne-Marie!
Och då sade vi alla:
--Anne-Marie är ett mycket vackert namn! Hon skall heta Anne-Marie!
Och så var det som på alla vackra julaftnar. Vi åto gröt och den snälle
farbrorn som kommit med Anne-Marie lekte med barnen tills de blevo
trötta och började blinka mot alla ljusen och deras moder sade:
--Nu gå vi och lägga oss--i morgon är åter en dag!
Så kommo de i säng, men vi gamla sutto uppe, som man gör på
julnatten och pratade och skämtade.

Klockan blev mycket och vår vän gick. Jag öppnade fönstret och tog
snö från blecket och kramade en boll och kastade på honom, då han
kom ned på gatan. Så ropade vi god natt åt varandra och allt blev tyst.
Jag gick in i barnkammaren. Min dotter låg i sin lilla säng. Hon hade
krupit ned under täcket och sov.
Jag tänkte: Var har hon dockan? Var är Anne-Marie?
Så lyfte jag sakta på täcket. Hon låg så stilla och sov, som lyckliga
glada barn sova och i sin lilla famn höll hon hårt tryckt en docka, men
det var inte Anne-Marie, den stora, vackra Anne-Marie, med grön
klänning och riktiga spetsar på ärmarna--det var gamla Clara, den
förskjutna gamla Clara, med syndetikon i håret och ett stort, svart hål i
huvudet, som min dotter höll i sin lilla famn. Tyst lade jag tillbaka
täcket och log. Ty det var ju som jag sade i början av berättelsen: min
dotter hade fått ett litet barn, hon hade blivit mor för allra första
gången----
I salen stod min hustru. Jag nickade åt henne och sade:
--God natt, gamla mormor!
Men hon förstod mig inte alls. Gamla karlar, som ha en liten dotter, äro
ofta så besynnerliga.

[Bild]

ANNA-CLARA LÄR SIG SIMMA.
En dag vid frukosten--det var mot slutet av augusti och sommaren hade
äntligen börjat komma--sade Emanuel så där i förbigående, som om det
gällt en högst alldaglig sak:--I går läste jag i en tidning om en flicka,
som tagit simmagistern vid nio års ålder.
--Såå, sade jag, det var duktigt gjort, och så tänkte jag: i vilken avsikt

berättar han detta? Emanuel är alltför högfärdig för att intressera sig för
en flicka, som tar simmagistern vid nio års ålder. Han skulle inte ens
intresserat sig för henne, om hon också hoppat direkt ur vaggan för att
avlägga alla proven.
Hans meddelande måste ha en adress, och den kom också:
--Anna-Clara är också nio år, och hon kan inte simma alls!
Anna-Claras grötsked sjönk beredvilligt, lugnt och stilla, ned i tallriken,
och så sade hon:
--Var så god, jag är bara åtta och ett halvt, var så god!
Emanuel talade rätt ut i luften som till en osynlig församling:
--I går såg jag en pojke vid havet, han var högst sju år, och han hoppade
på huvudet och simmade precis som vi andra.
Här kände jag att det gällde att försvara en värnlös kvinna, och jag
sade:
--Märkvärdigt, jag känner alla pojkarna på ön och jag vet ingen som är
sju år och kan simma. Jag har aldrig upptäckt den pojken. Han lever i
skymundan, dold och gömd för alla och så, plötsligt en dag, står han på
en klippa vid havet, hoppar på huvudet i vattnet och simmar som ni
andra. Jag skulle vara dig mycket tacksam, om du, då du går och badar
i dag, ville ta med dig min kamera och fotografera den där pojken åt
mig. Vi vill så gärna ha hans porträtt att se på i ensamma stunder.
--Ta honom just när han hoppar! sade Anna-Clara, ta honom på en
femtiondedels sekund!
Varpå Emanuel tackade för maten och gick ut och tjuvrökte en cigarrett
av körsbärsblad på baksidan av huset.
Men då vi blevo ensamma, sade jag till Anna-Clara:
--Det är verkligen en stor skandal att du inte kan simma--du som bott så

länge här ute i skärgården.
--Jag kan simma tre tag, sade Anna-Clara, bara jag känner botten med
fötterna.
--Du skall simma utan att känna botten. Och vi skola börja lektionerna
genast!
Badhuset på ön är mycket gammalt och mycket förfallet. Isarna,
vinterstormarna och pojkarna ha förstört det. Men vattnet i stora
bassängen finns kvar, ehuru trappan, som leder till det, är borta. Men vi
behövde ingen trappa. Vi satte bara en simgördel på Anna-Clara, och så
släppte vi ned