Modern

Modern, by Ernst Ahlgren

The Project Gutenberg EBook of Modern, by Ernst Ahlgren Axel
Lundegård
This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net
Title: Modern En Berättelse
Author: Ernst Ahlgren Axel Lundegård
Release Date: April 25, 2005 [EBook #15703]
Language: Swedish
Character set encoding: ISO-8859-1
*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK MODERN
***

Produced by Martin Agren, Tapio Riikonen and DP Distributed
Proofreaders

MODERN
En berättelse

AF ERNST AHLGREN och AXEL LUNDEGÅRD (alias Victoria
Benedictsson)
STOCKHOLM Z. HÆGGSTRÖMS FÖRLAGS-EXPEDITION
IVAR HÆGGSTRÖMS BOKTRYCKERI 1888.

»Jag går på grafvens brädd när jag skrifver dessa rader. Jag känner
att det icke skall förunnas mig att lägga sista hand vid det arbete jag
hoppats kunna lemna fullfärdigt ifrån mig och till hvilket planen låg så
klar i mitt hufvud fast sjukdomen hindrade mig att med den flit och den
kraft som till sådant arbete kräfvas gifva form åt arbetets tanke. Då det
material, jag egde, syntes mig för värdefullt att utan vidare kastas bort
under rengöringen af mitt literära dödsbo, valde jag den utväg att i
hast och endast med flyktiga drag sätta upp stommen till hvad jag velat
utföra, och då detta är gjordt lemnar jag mejseln åt den, som är ung
och som har den kraft jag saknar. Må han ge lif åt det döda råämne,
jag härmed öfverlemnar åt honom.
Då det icke är första gången vi arbeta tillsammans och det icke fins
någon punkt der ett förstående oss emellan vore en omöjlighet och der
den ene måste förkasta hvad den andre utfört, så hoppas jag att han
icke finner skäl att vid detta mitt literära testamente göra sig urarfva.»
Med dessa ord, som finnas bland Ernst Ahlgrens efterlemnade papper
å ett par lösa blad, inlagda i ett omslag å hvilket i skifferskrift läses:
Efter min död--öfverlemnar jag Modern i allmänhetens händer.
Köbenhavn i November 1888.
AXEL LUNDEGÅRD.

FÖRSTA KAPITLET.
I Centralstationens vestibul stodo två unga män och sågo ut i den grå

oktobermorgonen som gaf den öppna platsen derutanför en pregel af
kulen ödslighet. Glesa snöflingor dallrade ned, fäste sig halfsmälta på
fönsterrutorna och letade sig i slingrande rännilar utför det daggiga
glaset.
»Det pinar mig», sade den ene af de två, som fortsättning på ett förut
påbörjadt samtal. »Bara derför, att hon är min mor skall hon anse sig ha
rätt att tränga in i mina angelägenheter. Hon skall ha anspråk på
förtroenden och förtrolighet, denna främmande menniska, som jag inte
känner; hon skall begära ömhet och tillgifvenhet och hvad det heter allt
det der, som mödrar fordra af sina snälla gossar.--För hon tror
naturligtvis jag är en snäll gosse! det tro mödrar alltid--och hon känner
mig inte. Jag har inte sett henne på många herrans år och hon är mig
lika främmande som mulattskan, hon har med sig. Säg--begriper du nu
att det är pinsamt?»
»Ahja...»
»Det blir att plocka illusionerna från henne, den ena efter den andra.»
Kamraten såg upp med en skälmsk blick och ett litet smil.
»Du säger att du inte känner henne», sade han. »Men när allt kommer
omkring är det kanske en liten hygglig mamma du får såhär till skänks
på gamla dar.»
»Liten? Hon är tre alnar lång. Och hon har rest omkring med ett
anatomiskt museum. Kan du tänka dig hur en menniska måste bli af att
i tjugo år flacka verlden rundt och förevisa ett anatomiskt museum!
Ladyn--till det yttre. Men i bottnen? Det ryser i mig. Kanske som kärna
denna storstadsfräckhet, som man finner hos cirkusartister och liknande
individer. Och så kanske penningdryghet på köpet! Den der som är
dräggen, sedan rikedomen tagit slut. Hu!... Detta att skryta med allt
hvad man egt och haft och ätit och druckit och varit med om...»
Den andre hörde på med samma godmodiga smil:
»Det är rätt! Måla bara hin håles mamma på väggen. Dess mer

angenämt öfverraskad blir du om du finner, att hon är en mycket vanlig
liten dussinmamma, som inte gör en katt för när.»
»Jag mins att jag förr i verlden kände en viss häpen beundran för
hennes toaletter och tyckte att hon såg mycket utländsk ut. Inte hade
jag då förstånd på, att allt det der mycket väl kunde gömma tomhet
eller kanske råhet--Det är vidrigt med sådana der band, som hela ens
natur uppreser sig emot.»
»Nå--herre Gud--band? Man är väl inte bunden för hela lifvet, fast man
råkar till att ha en mor.»
»Ja, men när hon nu inte har någon annan än mig!» kom det i irriterad
ton från den vrångsinte sonen. »Hennes far är död--och andra anhöriga
har hon inte.»
»Nå-ja! Än se'n? Det