Villkor och möjligheter för kemisk storindustri i Sverige | Page 2

Ernst Larsson
hinder på utvecklingens väg.
Nutidens kemi och kemiska industri ha utvecklat sig på den af franska,
svenska och engelska vetenskapsmän lagda grunden. Det var genom
Lavoisier, Scheele, Priestley och Berzelius, som kemien blef en på
kvantitativ forskning grundad vetenskap.
»Sedan syret upptäcktes (1774 af Priestley) har den civiliserade världen
genomgått en riktig omhvälfning uti seder och bruk... Kunskapen om

jordens, luftens och vattnets sammansättning har medfört rationell
tillverkning af metaller och otaliga andra ämnen... Man kan säga, att
staternas materiella välstånd genom denna upptäckt mångdubblats...
Hvarje särskild upptäckt inom kemien medför liknande verkningar och
hvarje användning af kemiens lagar är i stånd att alltid i någon riktning
bringa staten nytta och höja dess kraft och välstånd... Är icke den
kemiska vetenskapen »de vises sten», som lofvar öka våra åkrars
fruktbarhet och tillförsäkra många millioner människor en existens med
trefnad och utveckling, »de vises sten», som omformar jordskorpans
beståndsdelar till nyttiga produkter, hvilka handeln förvandlar i guld.
Är icke kemien »de vises sten», som lofvar att visa oss lifvets lagar och
ge oss medel att bota sjukdomar och förlänga lifvet... Utan vetenskapen
nödgas människan tjäna naturkrafterna, men med vetenskapen gör hon
dessa till sina tjänare.» Dessa ord uttalades 1851 af Liebig, den man,
som ofta kallas Tysklands störste kemist. Att med kemiens hjälp »göra
guld» är numera ingenting ovanligt och Liebigs profetiska tal om
ökandet af åkrarnes fruktbarhet genom kemien har redan i betydlig grad
blifvit verklighet.
Den framstående tyske vetenskapsmannen Ostwald yttrade uti ett
föredrag, som han vid en resa i Amerika för ett år sedan höll i Boston:
»Den kemiska utvecklingen började i Frankrike, men nu utföres nära
tre fjärdedelar af hela världens kemiska forskning i Tyskland, hvilket
omslag är att tillskrifva Liebigs metoder.»
[Decoration]

*I. Tysklands kemiska industri.*
*Leblanc-sodafabrikationen och därmed sammanhängande
tillverkningar.*
I Tyskland liksom i Frankrike och England har den kemiska
storindustrien utvecklat sig på sodafabrikationen såsom grundval, och
dess begynnelse kan sägas sammanfalla med grundandet af
sodafabriker på den af fransmannen Leblanc år 1797 uppfunna

tillverkningsmetoden.
Omkring 1830 byggdes de första Leblanc-sodafabrikerna i Tyskland.
Detta lands kemiska industri är sålunda icke mer än 75 år gammal, och
redan uppgår värdet af de produkter, den årligen tillverkar, till bortåt
1500 millioner mark.
Råmaterialet till sodan, koksaltet, finnes i Tyskland i riklig mängd; dels
brytes det i saltgrufvorna och dels utvinnes det genom afdunstning af
saltkällornas vatten. Sodafabrikerna byggdes emellertid icke alltid på
platser, där detta råmaterial fanns, utan många, ja, de flesta, lades
antingen invid de stora vattenvägarne eller ock i närheten af stenkols-
eller brunkolsgrufvor. Leblanc-sodafabrikerna, liksom de flesta andra
kemiska fabriker, behöfva nämligen ganska mycket bränsle, men de
behöfva äfven andra råämnen eller hjälpprodukter. Näst koksalt
kommer svafvelsyra, hvilken de själfva tillverka, mestadels af spansk
eller portugisisk svafvelkis, men stundom af inhemskt zinkblende. De
vid Rhen belägna sodafabrikerna få sin spanska kis via Rotterdam med
båt. Kisbränderna gå sedan med båt tillbaka utför Rhen till Duisburg,
där kopparen extraheras, hvarefter den återstående järnoxiden såsom
järnmalm (purple ore) går till järnhyttorna. Ett ytterligare råmaterial vid
sodatillverkningen är kalksten.
Det är sålunda synnerligen viktigt, att transporten af alla dessa råvaror
icke ställer sig för dyr.
Gången af själfva fabrikationen är följande. Koksaltet behandlas i
muffelugnar med svafvelsyra, hvarvid sulfat och saltsyra erhållas.
Sulfatet, det närmaste utgångsmaterialet för sodan, är äfven såsom
sådant en handelsvara och användes i stora mängder vid tillverkning af
cellulosa, glas och svafvelnatrium. Saltsyran afsättes dels såsom sådan
och dels förarbetas den till klor, klorkalk och andra klorprodukter.
För sulfatets framställning har vid några fabriker (i Tyskland endast vid
Rhenania nära Aachen) ett annat af engelsmannen Hargreaves
uppfunnet sätt kommit till användning. Enligt detta utsättas porösa
briketter af koksalt vid en temperatur af c:a 500° C för inverkan af
rostgaserna från kis eller blende med ett öfverskott af luft jämte

vattenånga. Genom denna metod besparas man tillverkningen af
svafvelsyran.
Det på ena eller andra sättet tillverkade sulfatet blandas med kalksten
och kol och upphettas i flamugnar. Härvid bildas råsodan, ur hvilken
sedan genom urlakning med vatten en oren sodalut erhålles. Efter
behandling med kolsyra kan ur denna lut genom kristallisation erhållas
ganska ren kristallsoda, hvilken håller c:a 37 % vattenfri soda och 63 %
vatten. Indunstas luten och upphettas det salt, som därvid afskiljer sig,
eller återstoden af den till torrhet afdunstade luten, så erhålles vattenfri
s.k. kalcinerad soda af större eller mindre renhet. Den i vatten olösliga
eller svårlösliga återstoden, i hufvudsak svafvelkalcium, bortkastades i
början såsom värdelös, men efter hand började man därur tillgodogöra
svaflet, dels såsom sådant, dels såsom svafvelväte, hvaraf
svafvelnatrium framställdes, och dels förarbetades kalciumsulfuretet
genom oxidation i luften under omsättning med sulfat till
natriumtiosulfat (undersvafvelsyrligt natron, antiklor).
Senare har ock en metod, Chance-Claus-processen, för svaflets
återvinnande kommit till användning hufvudsakligen i England. Vid
densamma frigöres ur sodaresterna medelst kolsyra svafvelväte, och
detta användes under förbränning med luft såsom råmaterial
Continue reading on your phone by scaning this QR Code

 / 61
Tip: The current page has been bookmarked automatically. If you wish to continue reading later, just open the Dertz Homepage, and click on the 'continue reading' link at the bottom of the page.