Utan anförare | Page 8

alla fyra i
vädret på klöfverfältet, eller en fluga, som lefvande sluppit ur gräddskålen, kunna ej hysa
en renare fröjd eller visa en uppsluppnare glädje än vi, der vi gingo tryckte under bördan
af vår packning och den stekande hettan i dalen. Vi voro:
Fria från modeskräp, fria från allt slags _släp_, stadssnack och bråk. Fjerran från
sällskapstvång, nöjenas bing-li-bång, klander och tråk!
Och vi jublade ut vår frihetslust, icke i rop på republiken, likställighetsföreningen, de
»sanna systrarna» i Stockholm eller skräddaren Palm, utan i flerstämmiga skratt, som
väckte bergens eko, der de togo sig en middagslur i granskogarne.
En skogsbäck lockade oss sjelfve till hvila och till närmare bekantskap med det medförda
matförrådet. Der slogs läger och der utvecklades lif--för att torka efter svettbadet--och der
lefdes så, att hade någon hygglig menniska kommit der förbi, hade hon stannat
och--deltagit i vår måltid och sköljt ned den med det friska källvattnet, blandadt i våra
bägare med det antal droppar ur fältflaskan, som föreskrefs af medicine kandidaten.
Efter ett par timmars rast, för att undgå den värsta solhettan, marscherade vi vidare;
dagens mål var Vonheims folkhögskola, som ligger alldeles invid vår väg, och dit vi från
Lillehammer hade två mil. Må nu ingen misstänka mig för att listeligen ha tummat
resplanen till förmån för min och ett par af kamraternas folkhögskolekärlek; det var ju en
ren händelse, att vi funno hotell Viktoria opassande för vår utrustning; att min ende
bekante i den staden är bror till nämde skolas föreståndare, och att jag hade ett bref från
den förre att aflemna till den senare.
Under de sista kilometerna--i Norge räkna alla menniskor väglängden i kilometer, när de
ej räkna den i timmar--sporde vi en ung bondkarl: »Vil de sige os, om vi ere på rette
vejen til Vonheim?»
»Ha-ua?--Ja så _vägen_, jo den går bent frem», svarade han sedan vi öfversatt vår danska
på svenska.
»Må vi så bede dem om lidt vand», envisades vi, som lefde i den oskyldiga barnatron, att
hela norska folket förstår den danska dialekt, som landets universitet utgifver för norska
och som städerna kalla modersmålet.
»Ua?» ljöd det åter från de manlige läpparne. »Na da vatten! Är du norska, du?»
För våra ofilologiska öron ljödo bygdemålen helt svenskt och långt kraftigare,
klangfullare och uttrycksfullare än norskdanskan; men vi ha ingen talan i

målbrytningarna.
De språköfningar, vi under vägen hållit med flere personer af allmogeklassen, lärde oss
dock inse nödvändigheten af den från högersidan förkättrade nya regeringsåtgärden att
gifva statsanslag åt nämde folkhögskola, för att ett femtiotal seminariebildade
folkskollärare der må kunna lära sig att grammatikaliskt behandla modersmålet, sådant
det talas och förstås af allmogen. Detta kan man kalla att fylla en länge känd lucka i ett
folks bildning.
Med ett femfaldigt hurra! efter råd och lägenhet, helsade vi Norges rena flagga, som
vajade öfver en vacker granskog till venster i dalgången, och snart helsades vi, som
gamla vänner helsas, i den vackra folkhögskolan.
Omsorgen att skaffa oss husrum öfver natten var för vår gästfrie värd ett icke ringa
besvär, ty alla två- och enmanssängar på skolan och de närmaste gårdarne voro upptagna;
i den förra af lärare och lärarinnor (skolans nuvarande elever), de senare af sommargäster
från alla tre brödralanden samt af stänkdroppar från den stora nordiska skolmötesfloden i
Kristiania, hvilken redan börjat rulla på jernväg och bölja per ångbåt mot Norges klippor.
Ändtligen lyckades det dock vår värds personliga bemödanden att få oss inhysta på två
skilda ställen; våra två vägvisande kamrater försvunna först i ett ångmejeri och vi tre
andra lotsades af vår outtröttlige värd en half timmes väg längre bort till en gård, der vi
instoppades i ett ofantligt rum, medelst linneväggar afdeladt i tre pauluner, med livar sin
sparlakans-säng, så hvit, ren och till den grad anständig, att dess ben och fötter skyldes af
breda garneringar. Våra samveten slogo oss då vi jemförde dem med våra korta kjolar. Vi
sofvo här allt hvad vi förmådde till kl. 7, drucko sedan en försvarlig portion mjölk och
fingo så en muntlig räkning, lydande på 1,50 kr., alltså 50 öre per hufvud.
I skolan väntade oss sedan kaffe och frukost och derefter föredrag, som äfven bevistades
af de kringboende och kringresande gästerna. Och hvem kan rå för sina böjelser eller
hjelpa att man träffar nära bekanta till de vänner, man mest värderar? Följderna af dylika
oförutsedda omständigheter äro oberäkneliga, här ledde de dock endast till en
öfvergående skilsmessa emellan oss fem kamrater, i det Ellen och Heggen redan på
eftermiddagen axlade sina renslar och omgjordade sina länder med de band som
reglerade torn-uren, samt med kompass och karta drogo till säters »over til de höje
fjelde», medan vi tre andra stannade qvar på Vonheim till följande dags eftermiddag.
Ett litet stycke från Vonheim, på högra dalsluttningen, ligger Aulstad, Björnstjerne
Björnsons vackra gård, och der ofvanför och på