Utan anförare | Page 2

e: alla
manliga individer uteslutes från vårt sällskap; ett undantag göres endast för _yrkesförare_,
i fall sådana ej kunna undvikas. Till dessa vilkor lade jag ett för egen räkning: När bäckar,

floder, strömmar och elfvar genomvadas, skall den minst vimmelkantiga delen af
sällskapets ungdom hjelpa Ave öfver.
Ingen af oss fem kamrater hade förr gjort någon fotresa i Norge; en sjette person, en
qvinna naturligtvis, hade utstakat den hufvudsakliga resplanen på en specialkarta öfver
Kristians amt.
Enär ingen af oss hade hjerta att göra Tegnér till en opålitlig diktare, blefvo beslut och
handling ett hos oss fem qvinnor, och vår förvandling till turister skedde något hastigare
än vi sedan kunnat önska, i det drägten, som bestämdes för ett fyra veckors vandringslif,
endast bestod af våra vanliga hvardagskostymer, kompletterade med trädgårdshattar och
hemsydda vaxduksrenslar. Ett undantag i renselväg bildade dock vår femte reskamrat, en
medicine kandidat, också en qvinna, något som ej får glömmas, då jag senare talar om
allas vårt intima förhållande till kandidaten under alla faror och lefnadsbehof.
Medan jag är i taget, kan jag lika så gerna med ens presentera hela sällskapet:
Kandidaten (som just håller på att skapa sig ett _namn_), 29 år, försedd med helsa,
matlust, energi och en färdigköpt rensel, hvars innehåll lyckligtvis aldrig i sin helhet blef
utforskadt, fast vi mer än anade, att diverse benbrottsliga föremål doldes under ett lager af
hela, hvita linneplagg och flere par kulörta ullstrumpor. En fältflaska med en ständigt
klingande bägarformig hufva hängde öfver kandidatens ena skuldra; en sjal och en svart
gummikappa, resdrägtens reservtrupp, lågo hopvikna under renseln, och ett par i »Dagens
Nyheter» invecklade kängor, fästa i ett snöre vid kandidatens lifrem, förde en något
bakåtvänd sväfvande tillvaro under våra vandringar. Lägga vi nu till denna utstyrsel en
hatt, som enligt en af reskamraternas påstående ibland drogs så långt ner för öronen, att
kandidaten ej kunde se, samt ett paraply, så ha vi den kamraten i ordning. Så kommer:
Ellen (i högtidligare ögonblick anförtrodde hon oss, att man af någon henne oförklarlig
orsak under hennes tidigaste barndom beröfvat henne de namn hon lagligen erhållit i
dopet och påtvingat henne detta), hon är begåfvad med 24 år samt en präktig, fast hårfläta
på nacken; ett ypperligt lokalsinne, hemsydd rensel, grå ressjal, artistiskt slängd öfver
höft och skuldra, reskartan i ena handen, paraplyet i andra, sångstämma i bröstet,
nickelbägare i fickan och något af tidens gångsport i fötterna. Hon är sällskapets
vägvisare, troget understödd af:
Heggen, 24 år gammal, stockholmska liksom Ellen och som hon utrustad med grå
gummikappa, ortsinne och hemsydd rensel, men prydd med en randig ressjal öfver
skuldran, kompass vid lifbältet, snabba fötter, torroligt lynne och ett dopnamn, som blott
begagnades i svalare stunder. Vidare:
Hertha, 27 år, representerande den nödvändiga elegansen; enligt allmänt påstående iklädd
en drägt, som fullkomligt gick i färg med hennes ögon, för öfrigt hemsydd rensel, buren i
plaidrem på sidan, handskar och stor uppsluppenhet jemte torra kjolkanter under alla
väder och förhållanden samt under vandringarna hyllande valspråket: Festina lente.
Och så kommer undertecknad, 53 år, om man ej vill räkna mig det till godo, att jag är
född de sista dagarne i december i thet året 1832. God fotgängerska, utom när det gäller
att gå öfver strömmar och deras gelikar, hatare af stor packning i allmänhet och af den
hemgjorde renseln i synnerhet; för öfrigt prydd med fältflaska i grönt snöre öfver ena
skuldran, röd ressjal öfver den andra samt innehafvare af en stång tvålplåster, som aldrig

efterfrågades, och af den värdighet, som sällskapet möjligen kunde behöfva visa på de
norska gästgifvaregårdarne.

II.
Om bord på »Zéphyr.»
Detta hyggliga turistsällskap, för tillfället ifördt mindre anskrämliga drägter, gick den 18
juli 1885 om bord på ångaren Zéphyr i Helsingborgs hamn. Att tala vidlyftigare om
denna resas första afdelning skulle endast bli en enstämmig lofsång öfver Zéphyr, denne
gud bland alla svenska ångare, och att sjunga Zéphyrs lof kunde fresta till att sätta dess
kapten i både första och sista versen, och det var ju öfverenskommet att vi under fyra
veckors tid ej skulle låtsa om, att här finnes andra herrar på jorden än qvinnorna.
Göteborg gret strida floder vid vår ankomst dit. Om det var glädje- eller sorgetårar öfver
denna nya förening af qvinliga krafter, som ämnade gå sin egen väg öfver fjellen, veta vi
ej, men vi förstodo, att den smålog genom tårarne, då vi, utan att akta stadens förnämt
tråkiga söndagsutseende, witzade den rakt upp i ansigtet, och det med egna medel ändå.
På eftermiddagen anförtrodde vi oss ånyo åt Zéphyrs vingar, det vill säga, åt dess
förträfflige propeller, samt idkade sällskapslif med ätande och drickande, som sed är när
man befinner sig i feststämning annorstädes än i kyrkan, tills natten föll på, icke tungt
eller på något förkrossande sätt, utan helt omärkligt för andra än ett par okända
kräkpulver,