Samlade arbeten I | Page 3

han den ena af de två bataljonerna.
Mot den rådande penalismen uppreste sig Runeberg redan som

andraklassist, då han slängde skolans dörrnyckel i pannan på en lång
rektorist. Sedermera själf hunnen till rektorsklassen, afskaffade han
jämte några behjärtade kamrater tyranniet i dess mest barbariska form.
Det var af sådana drag af en generös natur Runebergs ställning bland
kamraterna främst berodde.
Det var icke mycket man fick lära i det gamla skolhuset från Karl XI:s
tid, där alla klasserna läste tillsammans i den stora skolsalen, Trojanska
hästen eller Råttstallet benämnd; men med sina få ämnen och måttliga
kurser tog den gamla skolan sin uppgift med en grundlighet i sak och

ett allvar i metoderna, som sedermera i lifvet kännetecknade dåtidens
bästa män och icke minst Runeberg. Latinet var i denna skola enväldigt
härskande. Runeberg har i Vasa ej blott förvärfvat en fullkomlig
färdighet i detta språk, utan ock erhållit där en bred och säker grund för
den lefvande kännedom han egde af antiken. Vergilius, den enda
poeten på skolans program, blef hans skoltids läromästare både i latinet
och konstpoesin, medan Adlerbeths öfversättning jämte hans regler för
svensk hexameter lagt den metriska grunden för Runebergs
versbehandling. Den grekiska litteraturen och Homeri sånger inträdde
först senare, vid universitetet, som en källåder för hans diktning.
Hvad den svenska vitterheten beträffar, nämner Runeberg själf i ett bref
från senare tid, huru obekant den var för den omgifning, där han
förlefde sina aderton första lefnadsår, medan den ingen plats hade i
skolans program. Tegnér, Atterbom och hela den yngre skolan lärde
han känna först vid universitetet; af Franzéns dikter kände han väl
tidigare åtminstone sällskapsvisorna, som hans far plägat sjunga
därhemma, men knappast namnet på deras författare: i Uleåborg hörde
han väl talas om handelsmännen Franzén, men aldrig om poeten.
Sina egna poetiska lärospån begynte Runeberg under sin skoltid i Vasa
i Granbergs handelsbod på söndagseftermiddagarna, då han och en
slagfärdig bodgosse, på hvar sin sida om disken med en griffeltafla och
en russinstrut emellan sig, kappades om verser och rim; russinen voro
priset och föremålen Vasabor; på hvilka de öfvade sin kvickhet efter
mönstret af Choraei tillfällighetspoesi, hvarvid det ingalunda var
Runeberg, som vann de flesta russinen. Från Åbotiden finnes i behåll
en _Skolvisa_ i Bellmans maner, raska och lifliga, men grofkorniga
bilder ur skollifvet, som studenten sammansatte till nöje för de forna
skolkamraterna; likaså från skoltiden härstammar en hexametrisk dikt,
_Vargen_, utarbetad under studentåren och märkelig som ett första
uppslag till Älgskyttarne. Ingendera låter ana den blifvande skalden.
Däremot röja de en iakttagelseförmåga, om hvars tidiga vakenhet man
kan döma af de anekdoter, Strömborg bevarat från Runebergs skoltid:
om garfvaren, som hade sett Fredrik den store i Potsdam, eller den
dryge hattmakaren, hvars blanka suvaroffer Runeberg träffade med de
frusna potäter denne lagt afsides för sina fattigare kunder. Hvar
hade

ock skalden annars hämtat den inblick i österbottniska
småstadsförhållanden, hans senare nedskrifna prosaberättelser röja?
Sommarferierna tillbragte Runeberg i hemmet. På Nissasön invid
Kråkholmsfjärden utanför Jakobstad egde kapten Runeberg ett litet
sommarhem, som år 1851 af staden skänktes åt skalden och nu är en af
Jakobstads sevärdheter. Under jakt- och fiskarfärder i denna vidsträckta
skärgård grundlade Runeberg det förtroliga umgänge med naturen, som
sedan lifvet igenom blef för hans ande den sundaste hvila och näring. I
huru kärt minne han hade sin födelsestad visa några bref af 1847, då
han gjorde där ett besök och återsåg "alla de käraste ställena och alla de
närmaste bland släktingar och vänner", medan han i stadens hamn
"mönstrade alla bryggor och bodar, vid hvilka han metat så många
girsar i forna dagar."
Sålunda fanns hos Runeberg, när han hösten 1822 begynte sina studier
vid universitetet i Åbo, redan i sina grunddrag de som komma skulle.
Men de mäktiga anlagen slumrade ännu i det fördolda.
STUDENT PÅ KONDITION.
Från en lycklig och sorgfri barndom gick Runeberg studentårens
allvarsamma svårigheter till mötes. Långtifrån att den adertonårige
studenten hade fått understöd från hemmet, där fadren redan låg
slagrörd, var det tvärtom han som af sina knappa tillgångar sände dit
bidrag. Sitt första läsår hade han sin bärgning dels genom lektioner,
dels genom handledning i professorn A.J. Lagus' familj. Men hösten
1823, när fadrens gamla gula friskapprock var försliten och de lappade
stöflarna gingo i sär, fanns det veckor, då han ej hade ens bröd, utan
lefde af potäter, stekta i glöden i kakelugnen. Ungdomens lyckliga
förmåga, att "se framtiden i morgonrodnadens färg och lyftas af hoppet
högt öfver stundens små bekymmer," kom här till korta. Att studera på
skuld var den tiden mindre vanligt; hos Runeberg stred det dessutom
mot den själfständighetskänsla, som låg i hans karaktär. Icke ens hans
närmare kamrater synas hafva känt den nöd, som tvang honom att
afbryta studierna och taga emot en kondition i Saarijärvi i norra
Tavastlands djupaste ödemarker. "Min herre, ni är lat, i Saarijärvi blir
ni lika dum