Mor i Sutre | Page 2

Hjalmar Bergman
han lik dig, s? vill jag inte se honom.
Jas?, sade g?stgivarn.
Och blir han lik en annan, s? ska du inte ha honom, din gr?mming.
Vem skulle han d? bli lik? undrade g?stgivarn.
Det ?r en du inte k?nner, sade flickan. Blir han lik honom s? ska jag h?lla honom som V?r Herre.
Och vart ska du ta v?gen med den? fr?gade g?stgivarn. Blir han s? fin, han, s? ?r det v?l b?st du g?r till kungen med honom. Eftersom inte Sutre duger.
Nej, inte ?t honom, sade flickan, kastade med huvudet.
G?stgivarn s?g sig omkring.
Han kan f? s?mre, tyckte han.
Nej, inte om det s? vore i diket, sade flickan.
D?rmed var samtalet slut och flera f?rdes ej i det ?mnet mellan g?stgivarn och hans hustru.
Men tv? ?r senare f?dde hon honom en son.
Vem ska en s?ga, att han ?r lik? fr?gade g?stgivarn.
Dig, svarade hustrun.
Gossen kallades Lars efter far och farfar. Han blev tungrodd och ?b?kig och s? i alla stycken sin fars avbild, att det m?tte f?rv?na.
Och mor i Sutre fick ?nnu en son.
Vem ska en s?ga, att han ?r lik? fr?gade g?stgivarn.
Dig, svarade hustrun.
Han kallades Anders efter morfar och sl?ktade mera p? m?dernet, s? att han var r?rlig och h?ftig och som barn s? lynnig och ober?knelig, att modern m?tte aga honom best?ndigt.
D?rn?st kommo s? d?ttrar och sent omsider, d? mor i Sutre redan var ?ver fyrtionde ?ret, ?nnu en son, som kallades Daniel.
Vem ska han vara lik? fr?gade g?stgivarn.
Dig, svarade hustrun.
Men pojken hade icke ett drag av fadern, icke heller liknade han modern om icke i det, att han var gladlynt.
D? Daniel var vid pass tio ?r gammal, hade g?stgivarn kommit ett bra stycke in p? sjuttiotalet. Han hade sv?rt att f?rlika sig med pojkens uppt?g.
Daniel h?r inte hit, sade han.
H?r han inte hit? upprepade g?stgivarmor. Det var h?ken. H?r inte min pojke hit?
Nej, sade gubben och grinade illfundigt. Det var nog honom du t?nkte p?, n?r du sa, att son din var f?r god f?r Sutre.
Men g?stgivarmor f?rstod ingenting utan gubben m?tte upprepa ord f?r ord vad hon sagt den f?rsta dagen i Sutre.
D? rodnade mor i Sutre ?nda upp i ?ronsnibbarna.
Det var skam till minne du har! sade hon.
?verord minns en nog, sade gubben.
Men jag har gl?mt det, jag, f?rs?krade mor i Sutre.
Du blir v?l p?mind, sade gubben.
Men mor i Sutre t?nkte inte vidare p? den saken f?rr?n den dagen, d? g?stgivarn dog. Sedan han bett barn och husfolk om f?rl?telse, anropade han hustrun om tillgift f?r vad han mot henne brutit.
Vad skulle det vara? fr?gade mor i Sutre, satte h?nderna i sidorna. G?stgivarn r?knade upp en del och n?mnde som det v?rsta, att han tagit henne mot hennes vilja.
?n sen d?? sade mor i Sutre.
D?rf?r hade hon aldrig trivts, menade gubben.
Nu h?r jag, att det ?r slut med dig, Lars, sade mor i Sutre. Som du har blitt velig.
Och hon slog sig p? de vidlyftiga h?fterna och f?rde h?nderna till den digra barmen.
Kan n?gon se p? mig att jag inte har min trivsel och f?gnad? Nej, jag begriper inte vad det ?r du har g?tt och funderat p?.
Och hon t?nkte inte vidare p? den saken.
F?rr?n en sommars?ndagsmorgon, d? hon satt p? b?nken under storeken och anst?llde sina gudsbetraktelser. Raslinge klockor ringde och postillan l?g i kn?t, uppslagen f?r andaktens skull men ol?st f?r tankarnas.
D? t?nkte hon p? det d?r, som hindrat flicksn?rtan att hoppa ur k?rran rakt i famn p? g?stgivarn. P? det d?r, som kommit tungan att l?pa med ot?nkta tankar.
Inte var det det, att hon haft en annan k?r.
Hon mindes knappt vilken. Kunde ha varit jungman med bl? halsduken. Kunde ocks? ha varit n?gon annan.
Hon mindes icke.
Nej, det var v?l det, att hela tunga livsarbetet skulle taga sin b?rjan just som hon steg ur k?rran. Taga sin b?rjan utan ?terv?ndo. Det k?ndes som en tung hand och flickkroppen spj?rnade mot.
Och ?nd? ?r det bara det en trivs med, t?nkte mor i Sutre.
Till sist.
Tankarna bli korta och stadiga, mest som de voro av k?tt och blod. Jag har bara fyra.
Den ena tanken heter Lars, den andra heter Anders, den tredje Stava och den fj?rde Daniel.
Och s? hela Sutre. Men det ?r inte en tanke.
Det ?r k?ringen sj?lv.
Som hon nu satt d?r under storeken med postillan i kn?t till synes l?sande, gingo barnen f?rbi henne, alla fyra i kyrkkl?der.
F?rst kom Lars, huvudet s?nkt, ?gonlocken tunga, pannan rynkad.
Det ?r hela g?stgiveriet, t?nkte mor, sm?g en blick i smyg till sonen. Det ?r privilegier och skjutsstadga och l?nsstyrelse och sockenst?mma och sju sorger f?r det dagliga.
H?rn?st kom Anders, m?ssan i nacken s? att solbr?nnsranden oh?ljd lyste som ett ?rr tv?rs ?ver pannan.
Det ?r h?star och ?k, t?nkte mor, det ?r v?gar och broar och bommar och skjutspengar och resen?rer av alla slag.
Hon log ?t sin tankelek.
H?rn?st kom Stava.
K?k och kl?dkammare, t?nkte mor.
Sist kom Daniel.
Som han var yngst och k?len gick han icke f?rbi
Continue reading on your phone by scaning this QR Code

 / 56
Tip: The current page has been bookmarked automatically. If you wish to continue reading later, just open the Dertz Homepage, and click on the 'continue reading' link at the bottom of the page.