Förvillelser | Page 8

att Ellen nästan fick tårar i ögonen. Det var
något av vildskogens hemliga sorg i hans veklagan. Han såg icke åt
sina brödkakor, så länge han mellan trädens stammar kunde uppfånga
en skymt av vaktaren med köttet. Brodern, som var av en ännu
ofördärvad och mera förnöjsam natur, hade under tiden glufsat i sig
sina kakor och övergick därefter omedelbart till den andres portion. Det
kunde han lika gärna ha låtit bli; han fick genast en örfil så att han
tumlade om flera varv. Flat och snopen gick han bort och lade sig att
sova i andra ändan av buren, medan den äldre i kvävt raseri började
mumsa på kakorna. Mitt under måltiden erinrade han sig ännu en gång
sin sorg och uppgav ett tjut, som skakade hela hans ludna kropp, och
som småningom dämpades till låga snyftningar.
Ellen och Tomas stirrade betagna på djuren. Därefter möttes deras
blickar. Ingen människa syntes. Skogen låg tyst och vid omkring dem,
och vinden gnolade i grenarna över deras huvuden.
Var det nu det skulle ske?
Hon tycktes ha gissat hans tankar, ty de stora rödbruna ögonen började
spela med ett så förskrämt uttryck, som om hon såg sig om efter hjälp.

-- Låt oss gå, viskade hon.
Tomas uppgav allt hopp för den dagen.
De kommo ned på Bellmansrovägen. Han plockade en bukett sippor
vid vägkanten och fäste den vid hennes barm. Han var glad över att ha
kommit på den idén, oaktat den icke är så ovanlig, ty han var yr i
huvudet av skogsluften och visste icke vad han skulle säga eller göra.
Plötsligt fick han en ny idé, som var ännu bättre än den första.
-- Är ni inte hungrig? frågade han. Det är jag!
Hon var icke hungrig, men han lyckades likväl övertala henne att gå
med in på Bellmansro och dricka kaffe med bakelser.
De kommo överens om att icke sitta ute, ty man kunde bli sedd, och de
togo plats i ett litet grönt möblerat sidorum, med en dålig soffa, ett bord
och ett par stolar. Det var en kvav luft därinne. Han hjälpte henne av
med hatt och kappa, sedan uppasserskan serverat dem och gått.
Kaffet var drucket. En geting surrade på rutan.
Tomas iakttog, att hon ännu hade en fin rödaktig strimma på halsen
efter kattens rispa. Men han kunde icke taga ögonen från hennes armar.
Dessa armar, nakna, vita...
-- Hur mycket är klockan? frågade Ellen.
Han hörde henne icke. Han smög sig tätt intill henne och viskade
bönfallande i hennes öra:
-- Era armar -- jag vill se era armar...
Tomas trodde icke sina ögon. Hon satt några sekunder som förstenad,
men tog slutligen med sömngångaraktigt lugn av klänningslivet och
lade det på en stol. Därefter betäckte hon ansiktet med sina händer,
mörkröd av skam. Han drog henne till sig och kysste henne överallt, på
halsen, bröstet, korsetten. Hon satt som förlamad. All motståndskraft

hade domnat i hennes unga, vita lemmar, och de skygga röda
ekorrögonen flackade förvildat hit och dit, i rädsla, i skräck. Plötsligt
förlorade hon all besinning och slog armarna om hans hals med ett litet
skrik.

IV
Konsul Arvidson gav middag i sin villa vid Humlegården, trots den
framskridna säsongen. Hans fru fyllde femtio år. Fru Arvidson hade
varit vacker som ung; nu på äldre år hade hon fått en påfallande likhet
med Karl X Gustav.
Den rymliga, långsträckta matsalen hade endast två fönster på en
kortvägg; man hade därför gjort dag till natt, slutit till persiennerna och
tänt alla ljusen i kronorna.
Konsuln hade nyss hälsat sina gäster välkomna. Hans nära sextioåriga
ansikte hade ännu det återsken av ungdom, som två klara, ständigt
sökande och ständigt otillfredsställda ögon någon gång kunna sprida
över en åldrande världsmans av vällevnad något kolorerade hy.
Överste Vellingk satt vid värdinnans sida; konsuln hade fört fru Weber
till bords.
Tomas Weber hade fått Märta Brehm till sin högra granne. Han hade en
violbukett på frackuppslaget. Han hade varit tillsammans med Ellen
varje afton sedan lördagen och var yr i huvudet av lycka, men också en
smula blek. För att förklara, varför han icke kunde gå på Märtas
bjudning, hade han just dukat upp en historia om en examensfest, som
en av kamraterna hade givit, och vid vilken han varit tvungen att
närvara, emedan han eljest lätt kunnat få en ovän.
Märta hade nyss frågat honom, om han hade haft roligt på sin
kamratfest.
-- Det var avskyvärt tråkigt, förklarade Tomas trovärdigt. Jag längtade
därifrån hela tiden...

Märta knep ihop ögonen som hon brukade och smålog oskyldigt
maliciöst, som om hon icke trodde honom mer än jämnt. Märta Brehm
var aderton år. Hennes vidjeslanka gestalt var smal som en sextonårings,
men linjernas mjuka, självmedvetet avvägda lek jävade likväl icke
hennes ålder. Hon hade en krämvit klänning med långa, vida tyllärmar,
i vilka de späda jungfrulemmarnas