Eros begravning | Page 9

innan det präntats. Näsan höjde sig
som ett tungt, bugnat, skrovligt och murket bogspröt stagat av kraftiga
rynkor, som löpte tvärsöver kinderna och hade sitt fäste vid öronens bas;
men öronen själva hängde som slaka segel. Ögonen täcktes av
svällande svartblå kuddar, fyllda av gammal, mörknad gråt, kunde
tyckas. Ansiktet var stelt som trä men med rörliga, läderaktiga läppar,
som än sögos in, än blåstes ut, än drogs isär och blottade en jämn och
bländande tandrad i övre käken, tre gulnade betar i undre. Det var tante
Sara. Men hennes godhet, blygsamhet, ömhet, försynthet kan ingen
värdigt beskriva. Och när nu den gamla, bländad av solen och oveten
om alla de andra, sträckte sig ut för att skaka en meterlång fläta,
hopsnodd av under ett halvsekel avkammat hår, svart, grånat och vitt,
samt rullade den till en praktfull korg och ett behövligt skydd för
hjässan, ropade alla hurra! Leve tante Sara! Dock icke på en gång och
taktfast utan ropen höjdes än här och än där och kilade kors och tvärs
över fasaden. Det lät som då skator i skilda bon kivas och skratta; men

gumman förlorade ej sin hållning, blygsam och värdig, utan neg till
tack för varje nytt hurra och fäste under tiden sin fläta.
Äntligen tystnade klockan i gruset.
Och äntligen öppnades det åttonde fönstret, beläget rakt ovan fru Olgas.
Ludwig von Battwyhl, svept i en kanariegul sovrock med svarta
uppslag och sleifer, hävde sig ut och gjorde en ofrivillig bock, så att det
rufsiga håret daskade ned i pannan. Fönsterkarmen träffade honom hårt
i magen. Herregud, tänkte han, det måste bli en ändring! Han satte
knogen med kraft i ögonvrån och borrade långsamt ut sömnen; han
gäspade stort men ljudlöst, betänkte sig, gäspade än en gång och nu
med ett illvrål. Han tuktade sin mun med ett hårt slag. Vad jag är rå!
tänkte han. Det måste bli en ändring! En röst ropade:
Ludwig! Gratulera tante Sara! Det är hennes namnsdag.
Han spärrade upp ögonen, och i det han tog ett stadigt tag om
fönsterstolpen, hoppade han upp på karmen och steg ut på blecket. Sex
damer skreko men den sjunde, tante Sara, stod parat att taga mot
gratulationen. Och han sa:
Kära tante Sara! Det är din namnsdag i dag och du är så söt. Ja, det är
min uppriktiga mening, fast andra tycker att du är ful. Hade jag råd,
skulle jag ge dig löständer till underkäken. Men jag är en fattig gosse
och jag önskar dig allt gott. Undantagandes en riklig avkomma.
Ludwig! skrek Lizzy.
Lizzy? parerade han prompt och tjänstvilligt. Och bekymrad tillade han:
Var det klumpigt sagt? Jag kom att tänka på bibeln och den risk, som
vidlåder mångåriga Saror. Andra äro vid den åldern förskonade. Men
det ska bli en ändring. Gomorron Lizzy. Gomorron Betty. Gomorron
tante Karolina. Jag hoppas, att du har sovit gott? Gomorron Lotten.
Gomorron lilla söta Brita. Och tack för i natt! Jag drömde att vi låg i
syskonbädd--
Ludwig! skrek fru Olga. Han hoppade till så att blecket knakade, och

stirrade förskräckt ned på henne.
Jaså, det är du Olle, sa han. Gomorron.
Olle var hennes smeknamn, ett påhitt av Jan-Petter.
Du är rå! sa fru Olga.
Ja, medgav han, det är jag, men det ska bli en ändring. Jag har haft en
gemen dröm--
Han stirrade ned i backen, rynkade pannan och gjorde en min som om
han svalt ricinolja.
Om mig? frågade Brita, tog polkagrisen ur mun.
Nej, inte om dig. Det sa jag för att retas. Jag drömde om ett annat
kvinns. Det var inte någon av er. Jag tror inte, att jag kände henne. Vi
gingo på myren och kommo till Spillebobrunn. Vi stodo alldeles vid
vasskanten och gnabbades lite. Rätt vad det var, ville hon knuffa mig i
brunn. Jaså du, sa jag, tog henne i håret och böjde henne bakåt. Jag
tänkte att jag skulle kyssa henne på halsen; men i stället tog jag upp
min jaktkniv och skar av henne strupen--
Å hu! skreko damerna. Å hu, vad du är rå!
Han hörde dem knappt; drömmen satt ännu kvar i honom. Han knep
hårt ihop ögonen och hela kroppen riste av vämjelse. Han mumlade:
Jag blev alldeles blodig. Ända upp i ansiktet--
Plötsligt ropade Brita:
Där kommer Casimir Brut!
Ludwig hoppade in i rummet. I Casimir Bruts närvaro uppförde han sig
alltid som en ung gentleman och tillät sig inga pojkstreck. Han hyste en
fanatisk tillgivenhet för schweizaren, delvis beroende på den
omständigheten, att Casimir var den ende, som grundligt agat honom.

Förvaltaren kom från parken och gick tvärsöver gårdsplanen mot högra
flygeln. I ena handen höll han sin ridkäpp, i den andra någonting som
liknade en rödprickig snusnäsduk. När nu damerna och Ludwig i korus
ropade: Gomorron Casimir! Gomorron Brut! Gomorron förvaltaren!
knycklade han hastigt ihop näsduken och stoppade den