Bland ödebygder och skär

Daniel Sten
Bland ödebygder och skär, by
Daniel Sten

The Project Gutenberg EBook of Bland ödebygder och skär, by Daniel
Sten This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org
Title: Bland ödebygder och skär Berättelser från Finland
Author: Daniel Sten
Release Date: May 25, 2006 [EBook #18447]
Language: Swedish
Character set encoding: ISO-8859-1
*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BLAND
ÖDEBYGDER OCH SKÄR ***

Produced by Matti Järvinen and PG Distributed Proofreaders.

BLAND ÖDEBYGDER OCH SKÄR.
BERÄTTELSER FRÅN FINLAND
Af

Daniel Sten [Ina Lange].
Först publicerad av Albert Bonniers förlag 1884.

Hårda sinnen.
1.
Gamle Erkko uppe på Salmi gård kallades vanligen, eftersom han var
den äldste husbonden i hela socknen, »Salmen Ukko». Åttiofyra vintrar
hade snöat in hans egor, dem han redan i vaggan ärft af fadern, och den
åttiofemte sommarens varma augustisol höll just på att röd och
strålande gå ned öfver hans åkrars gula, böljande sträckor. Det var en
vacker syn att från gårdens trappa se ned åt fälten. Stora skylar reste sig
längs hela gärdesgården, och midt på åkern såg man, huru en skara män
i hvita skjortärmar, höga stöflar och snäfva byxor skar rågen allt hvad
de förmådde, medan qvinnorna i sina röda och brokiga drägter bundo
ihop kärfvarne.
Den gamle stod med pipan i munnen och blickade dit ned. Fem söner,
af hvilka fyra med hustrur och barn, sträfvade der borta i sitt anletes
svett med skördearbetet och biträddes af gårdens trenne drängar och
pigor. Det gick flinkt undan, men rynkorna i Salmen Ukkos panna
blefvo ej jemnare. Hans bruna, fårade ansigtes skarpa drag fingo ej ett
vänligare uttryck, fastän solen lyste derpå med sina rödaste strålar, och
hans tunna läppar hopknepos än fastare, då han observerade, att qvällen
led och ännu en tredjedel af åkern stod oskuren.
-- Mor, -- ropade han, vänd åt stugan, -- mor, du behöfver inte ge dem
morgonmjölk till qvällen; mindre duger åt sådana der odågor! Lata ha
de varit och styfva i armarne! Gud vet, huru du fostrat dina barn, då du
inte fått folk af dem, fast jag hjelpt till och lärt dem det lilla de
verkligen kunna! Hör du, ställ fram surmjölk i muggarne, väl påspädd
med vatten... Sådant arbete, sådan lön!
Mor stökade inne i stugan. Hon hörde från den öppna dörren
alltsammans, men fortfor tyst och stilla att derinne syssla med grytor

och fat.
-- Mor, -- ropade Ukko ännu en gång, -- det är ju lördagsqväll, eller
hur?
-- Så är det, -- svarade gamla Annika med sin låga basstämma.
-- Och det är min åttiofemte födelsedag, är det inte så?
-- Den åttiofemte, ja, -- hördes det inifrån.
-- Och de vänta sig kalas i dag, kan jag förstå? -- frågade Ukko vidare.
-- Nog göra de det, -- bestyrkte mor.
-- Ha, ha ha, -- skrattade gubben, -- då ska de bli långa i synen. Gröten
går nog ned ändå och strömmingen likaså. Koljan är så färsk, att
längtan efter mjölken skall bli dubbelt stor. Sådana latvargar! Svält
skulle de ha, barkbröd och källvatten! Du ringer inte ännu på en
halftimme, mor!
Mor bara teg. Hon öste en skopa vatten i kitteln, der den svarta
rågmjölsgröten kokade, rörde hårdt i bottnen, satte slefven på kant och
skyndade till bordet. Der, längst inne i stugan upptog det hela
långväggen. Det var ett stort bord, groftimradt och starkt. Renskuradt
och snygt bar det för tillfället sin börda af fjorton kuvert, hvart och ett
bestående af en mjölkstäfva, en lerskål afsedd för gröten, en träsked, ett
litet fat rågadt med salt strömming inlagd i saltlake, och ett duktigt,
svart hålbröd. För resten hvarken knif eller gaffel, onödig lyx för dem
som ha både tänder och händer, tyckte man.
Mor tog mjölkkärlen, såsom det befalts henne, bar ut dem två och två i
boden och återkom med stora trästånkor fylda med af humle och malt
starkt doftande, men ännu ojäst svagdricka, vattenhaltigt och sötaktigt
oaktadt sin bruna färg. Så skyndade hon så fort hon förmådde tillbaka
till grötkitteln, lyfte den af trefoten, fastän lågan från en väldig
stockända slog henne nästan upp i ansigtet, skakade kraftigt om grytans
rykande innehåll och började ösa upp den i väldiga portioner, hvar och

en kryddad af en god nypa salt.
Nu var allting färdigt. Aftonsolen kastade ett rödt skimmer genom det
dunkla, med tjocka spindelväfvar behängda lilla dubbelfönstret åt
vester och färjade röken inne i stugan i en skiftning af rödbrun koppar.
Det svarta bjelktaket framstod i denna belysning så tydligt: man kunde
inne mellan brödspetten se, huru de bruna torrokanerna[1] vandrade af
och an deruppe eller stodo i grupper, medan
Continue reading on your phone by scaning this QR Code

 / 71
Tip: The current page has been bookmarked automatically. If you wish to continue reading later, just open the Dertz Homepage, and click on the 'continue reading' link at the bottom of the page.