Bland ödebygder och skär | Page 9

par stöflar, nya, dugtiga
stöflar! Dem har Jussi fått färdiga till i dag, det är Uutilas nya
friarstöflar! Vill du veta, hvem som är derinne i ditt ställe?... Jo, han
heter Paawo, blifvande husbonde på Uutila, vackre Paawo, som har
eget hus och eget hemman; det är han, som har hvad du skrutit af, se så,
nu kan du gå hem och lägga dig, men kom inte och skryt härnäst för oss,
som ha vettet i behåll!
Ella rusade ned som en galning. Med ögonen letade han förgäfves efter
en sten. Icke en enda fans på hela gården. Men -- ändtligen! Derborta
upptäckte han en grupp vilda nyponbuskar. Derunder måste finnas ett
stenrös. Han sprang dit, trampade våldsamt ned buskarne, röjde dem ur
vägen och skönjde några väldiga stenar, utaf hvilka han utvalde den
största. Så utrustad sprang han upp igen och slungade med vild kraft
den väldiga stenen mot dörren, som, gammal och murken, genast
splittrades. Medelst ännu en rörelse ref han de klufna dörrbräderna loss
och stod der nu i dörröppningen med hela sin svit bakom sig och
blickade in i löftets skymning.

Men framför honom rakt på tröskeln stod Toimilas unga dotter, den
vackra Hedda, hon stod der med rynkade ögonbryn och ögon, som
bokstafligen sköto blixtar. Hon bar sitt hufvud högt som en drottning,
och det blodröda bandet omslöt hennes bruna, lockiga hår, hvars långa
flätor hängde ut åt nacken. Den brokiga »rekkon» framme i bröstet
glimrade af paljetter och rödt broderi, och hennes långa hvita
klädeskofta hängde löst öfver axlarne. Kjolen med dess röda rynkade
bård hade hon nu fält ned, och der hon stod i imponerande skönhet och
full ståt, var det flere än en af ungersvennerne, som verkligen trodde på
trolldrycken, som de tyckte sig svälja med den luft, som Hedda
andades.
-- Jaha, här står jag, -- började Hedda. -- här, en qvinna i mitt eget hem,
i mitt eget rum, framför män, som med våld vilja intränga till mig! Och
det är du, Ella, som stält till detta! Det är du, som gjort mig detta! Blygs!
Blygs! Du är en stackare, som mot min vilja och mot din rättighet
bryter qvinnofrid och slår in dörrar som en röfvare och en rånare och en
tjuf!... Och ni der, ni, hans vänner! Ni veten alla, att jag varit förlofvad
med Ella, men att jag sagt, att jag inte vill veta af honom, derför att
hans far är emot mig och nekar mig plats vid hans bord som första
värdinna. Nå väl, hören då, mellan Ella och mig är det slut. Och vill du
veta mer, Ella ... så hör! Jag har i denna qväll gifvit mitt löfte åt en
annan, en som inte beror af sin far och en som inte behöfver skämmas
att föra mig in i sin stuga! Och han är här; derinne sitter han med sina
vänner. Nu förstån I alla det; mellan Salmen Ella och mig är det slut!
Finnes det någon af er, som utan hennes vilja skulle önska föra en
hustru i sitt hus! Eller tron I, att en qvinna sådan som jag vill gå i ett
hus, der hon icke är tåld?... Åh nej! Och nu, bort med er! Till dig, Ella,
säger jag bara en sak! Gå genast hem och gör dörren hel; i morgon
innan gudstjensten skall den vara ny och insatt på sin plats här; eljes
stämmer jag dig för inbrott och hemgång, och då får du tänka öfver det
i fängelset. Och nu godnatt för sista gången... Viljen I komma hit på
dans i morgon afton, så välkomna, du med Ella; du skall få se min
Paawo, han är tjugufem år, och ... han är min fästman.
Så försvann Hedda för de utanför ståendes blickar. Ella gick baklänges
ned för trappan. Han var blek som lärft och tyst. Äfven de andra tego.

Man anträdde återfärden under samma tystnad och med sjunket mod.
Sjelfva Jussi hade tappat koncepterna, åtminstone för den första
qvartstimmen.
När Toimila egor voro passerade, rättade Jussi upp sig en smula. Han
drog ett tag på sitt spelverk, och redan den första tonen tycktes upplifva
honom.
-- Neej, -- utlät han sig slutligen, -- man skall inte på lördagsqvällen ge
sig i delo med hins anhang, för sådant der qvinfolk, det är allt hemma
från den trakten.
-- Men en så dugtig hustru har ingen i hela socken, som Paawo får, --
menade Jaako, och ref sig i hufvudet.
-- Att du, Ella, som är så stark, stod der och hörde på predikan utan ett
muck, -- framkastade Weikko, som kände sitt mod växa underbart, ju
längre han kom ifrån gården.
-- Tig, killing, eljes blir det inte på länge du kan öppna din mun och
bräka mer, -- hotade Ella, mörk i hågen, der han gick något före de
andra på