Om viljans frihet | Page 2

medvetandes inre vittnesb?rd, ?r minst sagt lika orimligt, som att betvivla tillvaron av den yttre v?rld, som vi fatta med v?ra sinnen.
Vi kunna visserligen taga miste om de motiv, som p?verka oss i beslutets ?gonblick. Vi kunna t. ex vid ett visst tillf?lle tro oss handla rent oegennyttigt, under det att i sj?lva verket en i v?rt sj?lvslivs omedvetna djup f?rdold egoism v?sentligt p?verkat oss. Men att d?rav draga den slutsatsen, att hela frihetsmedvetandet ?r en illusion ?r att "kasta ut barnet med badvattnet". Vi ?ro visserligen m?ngen g?ng mera ofria ?n vi tro, men det finnes ock tillf?llen, d? vi med s?dan klarhet st?lla de olika handlingsm?jligheterna mot varandra och under ?verl?ggningen s? tydligt m?ta deras v?rden i j?mf?relse med varandra, att frihetsf?rnekelsen blir en ren orimlighet.
D? emellertid detta argument ej verkar p? deterministerna, utan dessa h?lla f?r en tom illusion, vad indeterministerna anse vara ett of?rnekligt inre faktum, s? g? de sistn?mnda ett steg l?ngre och h?nvisa till de f?ljder, som frihetsf?rnekelsen skulle ha f?r v?r livs?sk?dning i det hela och f?r livet sj?lvt.
Hava vi icke en fri vilja, s? finnes f?r oss intet som f?rtj?nar kallas plikt och d?rmed ?ver huvud ingen moral. Om det icke finnes f?r oss n?gra olika handlingsm?jligheter, s? finnes heller intet moraliskt "b?ra", utan endast ett naturn?dv?ndigt "m?ste". Men d? ?ro ock alla handlingar av samma moraliska v?rde eller, r?ttare sagt, moraliska v?rdel?shet. Ingen skillnad finnes d? mellan gott och ont, mellan dygd och last, mellan r?tt och or?tt. Allt moraliskt ansvar f?rsvinner, ingen r?r sj?lv f?r huru han handlar. Man handlar alltid s?, som man m?ste handla. D?rmed punkt och slut.
Men hur skall ett m?nskligt samh?lle p? en s?dan grund kunna byggas upp? Staten kan visserligen ?ven med deterministiska f?ruts?ttningar anse sig ber?ttigad att mot vissa handlingar anv?nda straff s?som ett statens medel till sj?lvf?rsvar. Men hur skall det kunna vara r?ttvist att i s?dant syfte tillfoga brottslingen lidande, d? denne lika litet r?r f?r att han handlar samh?llsvidrigt, som de andra ha n?gon personlig f?rtj?nst i och med sitt r?ttr?diga handlingss?tt. Och huru skall man fr?n deterministiska f?ruts?ttningar kunna bygga upp n?got kulturliv eller ?ver huvud bygga upp n?got alls? Skall icke f?rest?llningen om alltings n?dv?ndighet, ber?va v?r vilja dess energi. Allt sker ju enligt den deterministiska ?sikten, ?ven om vi l?gga armarna i kors, varf?r d? r?ra dem? Man har ju hos turkar och ryssar historiskt sett, huru fatalismen verkar till f?retagsamhetens f?rsvagande. Liknande verkan p? individerna och folken m?ste all determinism f?, om den verkligen blir den h?rskande livs?sk?dningen och dess anh?ngare icke, sin ?sikt till trots, i de enskilda fallen sj?lva l?ta sig av frihetsillusionen eggas till handling.
En annan avskr?ckande f?ljd drager determinismen med sig, n?mligen en all livslycka d?dande pessimism. Hur skola vi n?mligen kunna bevara den f?r livet beh?vliga optimismen, om vi med deterministerna taga allt, som sker v?rlden, s?som i v?rldsplanen ing?ende rent n?dv?ndiga best?ndsdelar. H?r sker s? mycket ohyggligt, m?drar m?rda sina barn, m?n pl?ga sina hustrur till d?ds, v?rldskrig utk?mpas och makt s?ttes med v?ld i r?ttens st?lle. Om nu allt detta ing?r i den av evighet best?mda livsplanen, hur skola vi d? kunna bevara, v?r tro p? livet? ?r icke fr?n denna synpunkt determinismen en rent ohygglig v?rlds?sk?dning, inf?r vilken vi m?ste rysa tillbaka? Den ger sig ut f?r att vara frukten av allvarligt sanningss?kande, men f?ruts?tter den icke f?r att bliva uth?rdlig antingen ett l?ttsinne, nog ytligt f?r att aldrig befatta sig med n?gra v?rdeomd?men om v?rlden, eller ett hj?rta nog kallt, f?r att icke erfara n?gra djupare m?nskliga k?nslor?
Sannerligen man m?ste ha starka sk?l f?r att l?ta sig drivas till en s? livsfientlig v?rlds?sikt. Vilka ?ro d? de argument, som deterministerna ?beropa?
Den form av determinism, som f?rst m?ter oss i filosofiens historia, ?r den psykologiska determinism, som formulerades av Sokrates i hans ryktbara sats: "Den, som vet det r?tta, g?r det r?tta; ingen handlar frivilligt or?tt, utan endast d?rf?r att han ej vet det r?tta".--Denna uppfattning var naturlig f?r Sokrater i f?ljd av den entusiasm, som hos honom v?ckts genom uppt?ckten av den begreppsm?ssiga kunskapens allm?ngiltiga v?rde. Det citerade p?st?endet innebar nog ocks? f?r Sokrates en rent personlig sanning: hans karakt?r var s?dan, att han ej ett ?gonblick kunde frestas att handla mot b?ttre vetande. Men hur ?r det i det stycket med oss andra? Ack, huru ofta m?ste vi icke inst?mma i den romerske skaldens ord: "Video meliora proboque, deteriora sequor" (jag inser och sk?nker mitt gillande ?t det b?ttre, men jag f?ljer det s?mre)! Det ?r s? m?nga g?nger ej huvudet, utan hj?rtat, som styr v?ra handlingar. Vi kunna d?rf?r alltf?r v?l veta det r?tta, men g?ra det or?tta. Insikten binder icke v?r viljas frihet. Snarare best?mmas v?ra ?sikter s?rskilt p? det moraliska omr?det mera av v?ra k?nslor och v?r vilja ?n dessa ledas av ?sikterna.
Samma psykologiska